Cowboys & indianer

När jag var liten tyckte jag om att leka med cowboys och indianer. Bror Bluebird och jag hade en hel samling med små snitsigt snajdade figurer.

Naturligtvis hade jag en favoritcowboy. Luke kallade jag honom. Efter Lucky Luke och efter Luke Macahan. Min Luke hade liksom Lucky gul skjorta och svart väst samt en blodröd scarf runt halsen. Till skillnad från Lucky hade min Luke en häst som var svart som natten. Dessutom hade han värsta svarta stetsonhatten. Min Luke var oövervinnerlig och kunde på egen hand besegra hundra galna indianer.

Det var kobojsarna som vi identifierade oss med. The battle of Akallahöjden fick alltid samma utgång. Kobojsarna vann, indianerna försvann.

Sen blev jag tonåring. Jag lärde mig att sympatisera med indianerna. Jag fick nästan lite dåligt samvete över alla gånger som jag, med berått och barnsligt mod, massakrerat de stackars rödskinnen. Jag lärde mig att indianer egentligen skulle benämnas Native Americans eller på svenska den amerikanska ursprungsbefolkningen. En kväll plockade jag fram mina avlagda leksaker och ställde upp dem för en sista strid. Cowboys mot indianer. Det var dags för indianerna att ta revansch för alla år av bittra nederlag. Jag minns hur fel men rätt det kändes att låta min Luke gå under i ett välplanerat bakhåll. Av sentimentala skäl fick han behålla skalpen på.

¤ ¤ ¤

Cowboys och indianer. Det känns länge sen. Men i morgon kväll är det alltså dags igen. Glenns Indianer bjuder upp till kamp. Irrationell och svårfångad som jag är (eller vill vara) sympatiserar jag åter med kobojsarna. Laglösa men icke laglösa; snart rider de in på isen i Scandinavium. Big Dick Brewer, Danny Bang Bang, Pat Nemeth, Liwing Jones, Fast Vic och Stoneface Osc. Framför teven sitter Black Bart & Billy the badboll och håller händerna på hölstren. Slå en indian men ingen indianare...