Hockeyfeber...

Igår ljög jag både en och två gånger men idag blir det bara massa sanningar. Nu ska jag berätta vad som hände inatt.

Inatt vaknade jag klockan 02.15. Jag har ingen aning om varför.
Inte ett ljud, bara mörkt och tyst i hela lägenheten. Jag kände mig hungrig och tassade ut i köket för att bre en macka. Av någon anledning ställde jag mig att smaska framför väggalmanackan. Började kolla matchdatum. Tänkte att det är nära nu. Premiären. Elitserien. Tänk att vi är tillbaka. Jag piggnade till. Kände ett plötsligt och oemotståndligt hockeysug. Bredde en macka till. Tassade ut i vardagsrummet. Rotade fram min samling plåtar, matchprogram, tidningar och gamla urklipp. Läste Rosa Bladet och SportExpressen från den 12:e april. Fick ståpäls. Hockeybånge.

Klarvaken gick jag till skrubben (klädkammaren skulle vissa kalla den). Jag började rota bland mina "uniformer". Den vita pikén. Den svarta pikéen. Den brandgula som jag nästan aldrig använder men som är väldigt snygg. Och så matchtröjan förstås. Jag kände att jag ville ha den på mig. Det var ju så länge sen. Insåg att den hade hängt i skrubben ända sen den där kvällen när Gnaget vann över Växjö. När Lawson målade och Bång satte tvåan i öppen bur. När jag grät som ett barn och somnade runt nio. Jag drog förstås på mig matchtröjan. Klev ut ur garderoben. Speglade mig i glansen av ett guldkantat emblem. Jag gick tillbaka in i vardagsrummet. Drog igång datorn. Surfade in på YouTube och såg det om och om igen.



Det är lika underbart varje gång. Jag tröttnar aldrig på att se bilderna, minnas känslan, oron, nervositeteten, euforin. Höra målvrålet vid 1-0, 2-0. Glädjescenerna från Hovets is och läktare. Kalla det galenskap. Kalla det kärlek. Jag kallar det hockeyfeber. Efter ungefär en halvtimme gick jag och la mig igen. Jag tror jag somnade med ett leende på läpparna. Inte många dagar kvar nu...