AIK - Djurgården 5-2 (2-1, 2-1, 1-0)

En sån kväll. En sån underbar kväll i Globen. Jag vet inte var jag ska börja. Hur sätter man ord på en känsla som inte kan beskrivas, utan som måste upplevas för att inte verka overklig?

Mycket tankar just nu. Svårt att samla ihop dem. Mycket tankar på allt som sagts, skrivits, tyckts, tryckts och hävdats av allehanda självutnämnda experter. Är det revanschlustan och begäret att få tysta tyckareliten som får mig att gotta mig lika mycket över vår seger som över deras förlust? Jag vete fan. Jag vet bara att den här kvällen var den perfekta. Den ultimata hockeykvällen för ett prövat gnagarhjärta som aldrig slutat slå för AIK.

Jag skiter i Djurgården. Har alltid skitit i Djurgården. Det går an att skratta åt dem och deras snack om "lite finare, lite bättre", men efter kvällens överkörning ser jag inte åt deras håll. Vem bryr sig om Djurgården? Vem bryr sig om Hardy?  Vi är AIK. Vi vann. Vi är bäst i stan. I kväll, i natt och i morgon. Ingen kan kan ta den ifrån oss; segern är vår!

¤ ¤ ¤

På raden bakom mig satt Henrik Eriksson och Jonas Westerling. I andra pausen kunde jag inte hålla mig. Jag var helt enkelt tvungen att gå fram och snacka lite. Tacka dem för vad de gjort för Gnaget. Tacka för att de bidrog till att ta AIK tillbaka till eliten. Dit där vi hör hemma. Där vi krossar Djurgården sent en tisdagsafton. Där två AIK-hjältar skriver autografer i ett matchprogram. Där jag, farsan Baloo och Bluebird Brother firar segern tillsammans, precis som vi gjorde förr.

Där Boris blir barn på nytt och drömmer en dröm som är alldeles, alldeles sann. VI ÄR TILLBAKA!