Du levande

Idag är jag fly förbannad. Jag är så fruktansvärt sur alltså. Jag är så sur att jag känner mig tvungen att skriva av mig här och nu. Detta inlägg handlar egentligen vare sig om AIK eller hockey men det kan jag inte ta hänsyn till. Idag gör jag ett undantag. Idag får Black Boris bli en blogg för en grinig gnagargubbes gnäll. Jag är ju så sur.

- Men vad är det du är så sur på, Boris?

Ja, om jag nu det visste. Faktum är att jag har glömt bort vad det var jag var så sur över. Jag loggade in och började skriva och så kom jag och tänka på citroner av någon anledning och nu sitter jag här och känner mig smått senil. Vad är det frågan om? Vad var det jag var så sur på? Nä, nu blir jag fly förbannad igen. Far och flyg och ryk och ränn alltså!

- Men snälla Boris, nu får du väl ändå ta och lugna ned dig.

Ja ja ja, jag ska lugna mig. Men jag är ju så sur. Och nu kommer jag plötsligt ihåg vad det var jag var så sur på från första början. Det var den där jävla filmen igen. Jag pratar om Roy Anderssons
"mästerverk" Du levande. Igår kväll gjorde jag ett tredje försök att ta mig igenom hela rullen. Men återigen tröttnade jag efter mindre än en timme.

Först var den lite rolig. Sen blev den lite mindre rolig. Och sen blev den bara konstig. Och det var då jag blev så här sur tror jag.

¤ ¤ ¤

Nä, nu måste jag göra något konstruktivt av min surhet. Jag ska nog göra som vissa sura gubbar och gummor och skriva mig en liten insändare. Ja, det ska jag banne mig göra. Tidningarna är ju fulla av sura insändare nuförtiden. En klagar på att det är för mycket matprogram på teve. En annan gnäller över att det regnar hela helgen. En tredje surar över att livet är för kort för att man ska hinna med att ha kul.

Äsch, jag struntar i insändaren förresten. Jag tror jag går in på Golden Hill istället. Där har det varit pintjockt med gnällspikar hela veckan. Det har man ju alltid hört. Det klagas, klagas, klagas och gnälls. Gozzi värvar fegt och fel. AIK blir ett styklag i eliten. Vårt lag suger... Ja, jävlar, sandlådan lockar och pockar. Där kanske Boris kan få utlopp för sina sura uppstötningar. Där kanske jag kan bli levande och varm.

Fast när jag tänker efter så inser jag...

"Jag är så skapt att jag inte står ut med tjat och hårda ord hur länge som helst. Tre dar räcker för mig!", säger Birk Borkason och bestämmer sig för att lämna borkafästet. Han är klok den lille rövarpojken. Jag tror jag gör en Birk idag. Jag packar ryggan till picknick och drar till skogs. Väl där sätter jag mig på surstubben en stund. Sen låter jag skogens alla djur höra mitt vildaste vårskrik. Det ska nog kunna få mig glad igen.