När kråkorna klappar takten

Perra Johnsson hann knappt presenteras som ny AIK-tränare förrän vissa kråkor började slentriankraxa på nätet. Glädjande nog tycks vi ändå vara många gnagare som ser trion med Johnsson, Lindgren och Hultin som en spännande och välkommen konstellation.

Den historielöshet som vissa supportrar, både AIK:are och andra, med jämna mellanrum visar upp är emellertid beklämmande. Det är samma kråksång gång på gång. Den här gången i ordningen har vi en ovanligt välmeriterad tränare som råkat ha en dålig säsong med ett uselt lag i en konkursmässig klubb. Detta tar kråkorna fasta på. Att Perra Johnsson varit med och etrablerat Skellefteå i eliten, vunnit två SM-guld med Färjestad och så sent som våren 2009 utsetts till säsongens coach i Elitserien tycks för kråkorna vara lika ointressant som det är obekant. Man vet inte om man ska sucka eller gråta. Att enbart skratta åt kraxarna är inte alltid så lätt. De är liksom några för många. De är liksom något för högljudda.

Men om alternativet till att skratta åt dem är att bli förbannad och gå i meningslös polemik på Golden Hill så väljer jag att skratta. Humör i all ära; humorn har varit, är och förblir det effektivaste av vapen mot kråkor som klappar takten. Dessutom råkar jag ju ha en blogg som närmast uteslutande lockar intelligent och begåvat folk. Just därför gör jag som jag brukar: Betraktar kraxarna på behörigt avstånd, registrerar, memorerar och kommenterar - med ett nätt litet blogginlägg som det sedan står varje läsare fritt att tycka vad han eller hon vill om. Det går an att kommentera, det går inte an att kommendera. Tror ni kråkorna reflekterat över det faktum att Roger Melin fick kicken i Karlstad?

* * *

Det enda som i dagsläget talar emot att Perra Johnsson ska lyckas i AIK är den här artikeln. Janne Bengtsson brukar nästan alltid ha fel.

En främmande man

Med anledning av Per-Erik Johnssons tillträde som ny tränare i AIK publicerar Black Boris idag en till hälften tidigare okänd version av Gustaf Frödings djuplodande dikt En främmande man.

* * *

Han var ej ung ty håret hade grånat,
hans rygg var krökt av något tungt han burit,
och livets färger hade livet rånat,
och djupa fåror hade tiden skurit.
Hans läppar voro fast tillsammanslutna
som kring en sorg, ett brott i det förflutna.

Förgäves log han stundom för att skyla
den grämelse som ruvade och tärde;
om kall förtvivlan talte ögats kyla:
för mig har livet ej en gnista värde,
mitt skepp är bränt och mina vapen brutna,
jag lever än, men blott i det förflutna.

Han var så skygg, så tyst, så ödsligt ensam,
min själ blev vek, jag kände lust att gråta,
som var hans gömda sorg för oss gemensam,
jag ville in i denna tysta gåta,
jag ville öppna detta tunga slutna
och leva med som vän i hans förflutna.

Jag ville närma mig, jag ville bära
den tunga tyngd, som gjort hans liv eländigt,
men han vek undan, när jag nådde nära,
och mellan oss låg svalget vitt som ständigt.
Hans läppar voro fast tillsammanslutna
omkring det bittert tärande förflutna.

Han var så trygg, så schysst, så ödmjukt ärlig,
min själ blev vek, jag kände lust att skratta,
som var hans glömda sorg helt plötsligt härlig,
jag ville in och ta hans hand och gratta,
jag ville stänga dörren till det brutna
och lämna allt som hör till det förlutna.

Jag ville närma mig, och i en kärra
bära den tyngd, som fått hans väg se slutet,
och han kom till mig, när jag sa: Hej Perra!
och mellan oss låg bandet snart hårt knutet.
Hans läppar voro löst frånvarannskjutna,
när han sa; vi äro nu sammanslutna.

* * *

En utförligare introduktion till Gustaf Fröding, hans griller och grubblerier samt koppling till AIK finner den intresserade läsaren genom att klicka på följande länk: Fröding, din gamle skojare!

* * *

Välkommen till Allmänna Idrottsklubben, Perra!

Hälsningar
Pöjkera på A9