Visar inlägg med etikett Bluebird. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Bluebird. Visa alla inlägg
lördag 9 oktober 2010
måndag 20 september 2010
Cowboys & indianer
När jag var liten tyckte jag om att leka med cowboys och indianer. Bror Bluebird och jag hade en hel samling med små snitsigt snajdade figurer.
Naturligtvis hade jag en favoritcowboy. Luke kallade jag honom. Efter Lucky Luke och efter Luke Macahan. Min Luke hade liksom Lucky gul skjorta och svart väst samt en blodröd scarf runt halsen. Till skillnad från Lucky hade min Luke en häst som var svart som natten. Dessutom hade han värsta svarta stetsonhatten. Min Luke var oövervinnerlig och kunde på egen hand besegra hundra galna indianer.
Det var kobojsarna som vi identifierade oss med. The battle of Akallahöjden fick alltid samma utgång. Kobojsarna vann, indianerna försvann.
Sen blev jag tonåring. Jag lärde mig att sympatisera med indianerna. Jag fick nästan lite dåligt samvete över alla gånger som jag, med berått och barnsligt mod, massakrerat de stackars rödskinnen. Jag lärde mig att indianer egentligen skulle benämnas Native Americans eller på svenska den amerikanska ursprungsbefolkningen. En kväll plockade jag fram mina avlagda leksaker och ställde upp dem för en sista strid. Cowboys mot indianer. Det var dags för indianerna att ta revansch för alla år av bittra nederlag. Jag minns hur fel men rätt det kändes att låta min Luke gå under i ett välplanerat bakhåll. Av sentimentala skäl fick han behålla skalpen på.
¤ ¤ ¤
Cowboys och indianer. Det känns länge sen. Men i morgon kväll är det alltså dags igen. Glenns Indianer bjuder upp till kamp. Irrationell och svårfångad som jag är (eller vill vara) sympatiserar jag åter med kobojsarna. Laglösa men icke laglösa; snart rider de in på isen i Scandinavium. Big Dick Brewer, Danny Bang Bang, Pat Nemeth, Liwing Jones, Fast Vic och Stoneface Osc. Framför teven sitter Black Bart & Billy the badboll och håller händerna på hölstren. Slå en indian men ingen indianare...
Naturligtvis hade jag en favoritcowboy. Luke kallade jag honom. Efter Lucky Luke och efter Luke Macahan. Min Luke hade liksom Lucky gul skjorta och svart väst samt en blodröd scarf runt halsen. Till skillnad från Lucky hade min Luke en häst som var svart som natten. Dessutom hade han värsta svarta stetsonhatten. Min Luke var oövervinnerlig och kunde på egen hand besegra hundra galna indianer.
Det var kobojsarna som vi identifierade oss med. The battle of Akallahöjden fick alltid samma utgång. Kobojsarna vann, indianerna försvann.
Sen blev jag tonåring. Jag lärde mig att sympatisera med indianerna. Jag fick nästan lite dåligt samvete över alla gånger som jag, med berått och barnsligt mod, massakrerat de stackars rödskinnen. Jag lärde mig att indianer egentligen skulle benämnas Native Americans eller på svenska den amerikanska ursprungsbefolkningen. En kväll plockade jag fram mina avlagda leksaker och ställde upp dem för en sista strid. Cowboys mot indianer. Det var dags för indianerna att ta revansch för alla år av bittra nederlag. Jag minns hur fel men rätt det kändes att låta min Luke gå under i ett välplanerat bakhåll. Av sentimentala skäl fick han behålla skalpen på.
¤ ¤ ¤
Cowboys och indianer. Det känns länge sen. Men i morgon kväll är det alltså dags igen. Glenns Indianer bjuder upp till kamp. Irrationell och svårfångad som jag är (eller vill vara) sympatiserar jag åter med kobojsarna. Laglösa men icke laglösa; snart rider de in på isen i Scandinavium. Big Dick Brewer, Danny Bang Bang, Pat Nemeth, Liwing Jones, Fast Vic och Stoneface Osc. Framför teven sitter Black Bart & Billy the badboll och håller händerna på hölstren. Slå en indian men ingen indianare...
måndag 2 augusti 2010
AIK:s första ispass
AIK:s första ispass vill man förstås inte missa. För tänk vad mycket man skulle missa om man råkade missa det. AIK:s första ispass.
Pappaledig och fri som jag är tog jag med mig lillkisen till risiga Ritorp tidigare idag. Klockan 12.00 gick Gnaget på is. De såg inte särskilt pigga ut, spelarna. Åtminstone inte till en början. Efterhand fick grabbarna upp farten medan gubbarna fortsatte glida. Jag antar att Dicken inte har så mycket att bevisa i dagsläget. Jag tror aldrig jag sett en landslagsback så långsam som när Sandberg vid ett tillfälle tilläts segla förbi sin kapten. Kung Engblom svettades förstås och slet som den brunkare han är. Men särskilt fort gick det inte. Man kan utan att överdriva säga att det syntes att det var AIK:s första ispass.
Det var trevligt att bekanta sig med nyförvärven. Lite synd dock att utespelarna inte hade nummer på tröjorna. Nu fick jag stå och kisa mot baksidan av hjälmen på var och varannan gnagare för att kunna se vem som var vem. Blomdahl, Andersson, Nolander och Rudslätt hittade jag rätt snabbt. Problemet var bara att så fort jag lät blicken vandra från en spelare till en annan så tappade jag bort den jag nyss spanat in. Det blev bara pannkaka av alltihop så efter en kvart ägnade jag mig uteslutande åt att titta på Bång. En sysselsättning så god som någon på AIK:s första ispass.
¤ ¤
I cafeterian fanns en finfin leklåda för di små. Bror Billy, som också var på plats, klagade visserligen över att där inte fanns någon badboll, men han slutade sura i samma stund som jag bjöd honom en kopp kaffe. Sen lekte han fint med en liten brandbil som han fick låna av sin brorson. Sen blev Billy trött och ville åka hem. Så vi åkte hem. Därmed missade vi sista tio av AIK:s första ispass.
¤
Jag tog en del bilder med min lilla kamera men de blev inte särskilt bra. Ni får nöja er med fotot på Rudslätt här nedan. För den som missade AIK:s första ispass men är intresserad av hur det såg ut rekommenderar jag denna sida. I morgon gör AIK sitt andra ispass. Det ligger så pass nära inpå dagens pass att jag tror jag passar.
Pappaledig och fri som jag är tog jag med mig lillkisen till risiga Ritorp tidigare idag. Klockan 12.00 gick Gnaget på is. De såg inte särskilt pigga ut, spelarna. Åtminstone inte till en början. Efterhand fick grabbarna upp farten medan gubbarna fortsatte glida. Jag antar att Dicken inte har så mycket att bevisa i dagsläget. Jag tror aldrig jag sett en landslagsback så långsam som när Sandberg vid ett tillfälle tilläts segla förbi sin kapten. Kung Engblom svettades förstås och slet som den brunkare han är. Men särskilt fort gick det inte. Man kan utan att överdriva säga att det syntes att det var AIK:s första ispass.
Det var trevligt att bekanta sig med nyförvärven. Lite synd dock att utespelarna inte hade nummer på tröjorna. Nu fick jag stå och kisa mot baksidan av hjälmen på var och varannan gnagare för att kunna se vem som var vem. Blomdahl, Andersson, Nolander och Rudslätt hittade jag rätt snabbt. Problemet var bara att så fort jag lät blicken vandra från en spelare till en annan så tappade jag bort den jag nyss spanat in. Det blev bara pannkaka av alltihop så efter en kvart ägnade jag mig uteslutande åt att titta på Bång. En sysselsättning så god som någon på AIK:s första ispass.
¤ ¤
I cafeterian fanns en finfin leklåda för di små. Bror Billy, som också var på plats, klagade visserligen över att där inte fanns någon badboll, men han slutade sura i samma stund som jag bjöd honom en kopp kaffe. Sen lekte han fint med en liten brandbil som han fick låna av sin brorson. Sen blev Billy trött och ville åka hem. Så vi åkte hem. Därmed missade vi sista tio av AIK:s första ispass.
¤
Jag tog en del bilder med min lilla kamera men de blev inte särskilt bra. Ni får nöja er med fotot på Rudslätt här nedan. För den som missade AIK:s första ispass men är intresserad av hur det såg ut rekommenderar jag denna sida. I morgon gör AIK sitt andra ispass. Det ligger så pass nära inpå dagens pass att jag tror jag passar.
tisdag 13 juli 2010
Billy Badboll
Min bror och jag, vi har kramats av samma mamma... Sommaren är varm så varm och det är semestertider med allt vad det innebär. I två dagar har jag stått ut med min bror Bluebird. Han är äldre än jag men ibland undrar man. Idag var vi till exempel på stranden tillsammans. Bluebird hade med sig en badboll med tryck på. Det stod Office nånting på ena sidan och det tyckte vi till en början var jätteroligt båda två. Vi kom att tänka på David Brent och Gareth och Tim och allt vad de heter. Sen skrattade vi glatt och lekte med badbollen.
Jag blev visst alldeles till mig av leken. Plötsligt fick jag nämligen för mig att döpa om Bluebird till Billy Badboll. Jag stänkte lite vatten på honom och sen sjöng jag om Pål, en annan kille med en badboll, och sa att "den låten handlar om dig ju!". Då blev Billy butter. Han tog sin badboll och sa att "om inte du skärper dig så får du inte leka med min badboll mer". Då sa jag att "jag skiter i din fula badboll. Jag kan minsann när som helst gå in på Golden Hill och leka med hink och spade, så det så." Då blev Billy jättejättejättesur. Han kallade mig för Bajs-Boris och så kastade han badbollen på mig.
Jag förstod att jag sårat min storebrors känslor och bestämde mig för att säga förlåt. Förlåt, sa jag, och lovade att aldrig mera kalla Bluebird för Billy Badboll. Sen badade vi lite och blev vänner igen. Billy lät mig låna badbollen och en gång pruttade jag under vattnet så det kom bubblor. Billy skrattade och gav mig en vänskaplig smäll på axeln. Det gjorde bara ont i en minut ungefär. Förresten, en gång när jag var liten sov Billy och jag i en våningssäng. Jag sov uppe. Plötsligt vaknade Billy av att det droppade från madrassen ovanför. På den tiden var The Pinks mina idoler.
Hejdå och hälsningar från
Boris, 7 och ett halvt
lördag 2 maj 2009
Om Niclas Hävelid
När Dick Tärnström valde att återvända till Gnaget hyllades han för sitt stora AIK-hjärta. Med rätta givetvis. Det är alltid trevligt med hockeyspelare som inte bara låter plånboken styra besluten. Å andra sidan tenderar ofta snacket om hjältar kontra svikare att balla ur och bli onyanserat.
Är den som vill bli rikare automatiskt en svikare?
Än så länge är det faktiskt få som vet huruvida Niclas Hävelid har sagt ja eller nej till AIK. HockeyExpressen har fått en kort pratstund med Hävan där han antyder att han nog helst vill spela i Elitserien till hösten. Ett par korta yttranden, det är allt. Givetvis hakar övriga medier på och kablar ut nyheten i feta rubriker: Hävelid nobbar AIK.
Oavsett om Hävelid nobbar Gnaget eller ej tänker jag inte dyka ned i sörjan av bitterhet och hat. Jag står över det. För det första anser jag inte att någon spelare, vare sig han är sprungen ur AIK eller någon annan klubb, saknar rätt att byta lag. Bara för att jag som supporter är mitt Gnaget trogen betyder inte det att alla spelare måste vara det. Hockeyspelaren är av klubben anställd, han arbetar och tjänar pengar, precis som för övrigt du och jag gör på våra jobb. Och det är väääldigt länge sedan som det var norm och lag att spelaren/arbetaren var sin arbetsgivares egendom. Tack för det, förfäder!
Givetvis är det speciellt att arbeta som elitidrottsman, inte desto mindre har arbetaren rätt att se om sitt hus. När det gäller Niclas Hävelid kan ingen annan än han själv avgöra hur mycket AIK-hjärta han har. Endast Hävelid själv vet om han ens är AIK:are. Vi ska inte glömma att den aktuelle spelaren innan han for till NHL spelade en säsong för Malmö i Elitserien. Dessutom representerade Hävelid Södertälje under lockoutsäsongen 2004/05 (vilket för övrigt även en viss Dick gjorde).
Om vi nu ska tala om svek så ska vi väl åtminstone börja i rätt ordning. Det var länge sedan jag såg Hävelid som en riktig gnagare. Icke desto mindre vill jag så klart se honom i Gnaget. Hävelid är nämligen en riktigt bra hockeyspelare, gnagare eller ej.
-
För alla de svartgula supportrar som närmast slentrianmässigt kallar lagbytare för svikare vill jag påminna om ett par genom åren hyllade AIK:are. Av gemene gnagare hyllas och älskas dessa före detta spelare och ledare. Men i konsekvensens namn kan man verkligen fråga sig varför. Jag tänker alltså på Nebojsa Novakovic, Krister Nordin, Stefan Söderberg, Tommy Söderberg, Rolf Ridderwall och Acke Johnson. Förutom att dessa herrar bland oss svartgula är ihågkomna för sina avgörande insatser i AIK, har de alla någonting gemensamt. Säg så här: Även om huvudrätten bestod av ost smaskades det rikligt med bananer till förrätt.
-
För övrigt har jag förlåtit Rikard Franzén (som kom till Gnaget från Huddinge en gång i tiden) för länge sedan. Till skillnad från många andra gnagare anser jag att det vore helt rätt att hissa upp åttan i taket.
-
Om så skedde vet jag dock en Bluebird som också skulle gå i taket.
Är den som vill bli rikare automatiskt en svikare?
Än så länge är det faktiskt få som vet huruvida Niclas Hävelid har sagt ja eller nej till AIK. HockeyExpressen har fått en kort pratstund med Hävan där han antyder att han nog helst vill spela i Elitserien till hösten. Ett par korta yttranden, det är allt. Givetvis hakar övriga medier på och kablar ut nyheten i feta rubriker: Hävelid nobbar AIK.
Oavsett om Hävelid nobbar Gnaget eller ej tänker jag inte dyka ned i sörjan av bitterhet och hat. Jag står över det. För det första anser jag inte att någon spelare, vare sig han är sprungen ur AIK eller någon annan klubb, saknar rätt att byta lag. Bara för att jag som supporter är mitt Gnaget trogen betyder inte det att alla spelare måste vara det. Hockeyspelaren är av klubben anställd, han arbetar och tjänar pengar, precis som för övrigt du och jag gör på våra jobb. Och det är väääldigt länge sedan som det var norm och lag att spelaren/arbetaren var sin arbetsgivares egendom. Tack för det, förfäder!
Givetvis är det speciellt att arbeta som elitidrottsman, inte desto mindre har arbetaren rätt att se om sitt hus. När det gäller Niclas Hävelid kan ingen annan än han själv avgöra hur mycket AIK-hjärta han har. Endast Hävelid själv vet om han ens är AIK:are. Vi ska inte glömma att den aktuelle spelaren innan han for till NHL spelade en säsong för Malmö i Elitserien. Dessutom representerade Hävelid Södertälje under lockoutsäsongen 2004/05 (vilket för övrigt även en viss Dick gjorde).
Om vi nu ska tala om svek så ska vi väl åtminstone börja i rätt ordning. Det var länge sedan jag såg Hävelid som en riktig gnagare. Icke desto mindre vill jag så klart se honom i Gnaget. Hävelid är nämligen en riktigt bra hockeyspelare, gnagare eller ej.
-
För alla de svartgula supportrar som närmast slentrianmässigt kallar lagbytare för svikare vill jag påminna om ett par genom åren hyllade AIK:are. Av gemene gnagare hyllas och älskas dessa före detta spelare och ledare. Men i konsekvensens namn kan man verkligen fråga sig varför. Jag tänker alltså på Nebojsa Novakovic, Krister Nordin, Stefan Söderberg, Tommy Söderberg, Rolf Ridderwall och Acke Johnson. Förutom att dessa herrar bland oss svartgula är ihågkomna för sina avgörande insatser i AIK, har de alla någonting gemensamt. Säg så här: Även om huvudrätten bestod av ost smaskades det rikligt med bananer till förrätt.
-
För övrigt har jag förlåtit Rikard Franzén (som kom till Gnaget från Huddinge en gång i tiden) för länge sedan. Till skillnad från många andra gnagare anser jag att det vore helt rätt att hissa upp åttan i taket.
-
Om så skedde vet jag dock en Bluebird som också skulle gå i taket.
lördag 14 februari 2009
Black Boris is flying high
aik
Röstdeltagandet kan tyckas lågt men personligen tycker jag att siffran är helt okej. Black Boris föddes för lite mer än en månad sedan och marknadsföringen har varit närmast obefintlig. En och annan kommentar på en och annan blogg har det blivit från min sida, sedan har ordet fått sprida sig självt så att säga. Ändå når bloggen ut till allt fler läsare för var dag som går.
I torsdags slog Black Boris personligt rekord med 115 unika besökare på en och samma dag. Det är förstås långt ifrån Blondinbella- och Schulmanklass, men själv är jag överväldigad av den publika tillströmningen. Black Boris var ju från början främst en intern angelägenhet tillängnad Greken, Runken, Pucken och några till. Nu dyker det upp besökare från norr till söder, från Luleå till Malmö. Leksingar, skoterraggande AIK:are och djurgårdare i blandad kompott ryktas ha gjort bloggiga Borisbesök på sistone och det är förstås riktigt kul.
Den enda, mig veterligen, som inte uppskattar den boriska utvecklingen är Bluebird Brother. Han tycker att bloggen har blivit alldeles för seriös. Han vill ha mer humor, fler tarvliga dikter och ett utökat antal personliga anekdoter. Bluebird Brother tycker helt enkelt att Black Boris har gått och blivit mainstream. Men det får han gott tycka. Man kan inte och bör inte försöka hindra utvecklingen och jag säger som gamle Zim...
Black Boris lilla enkätundersökning är avslutad och resultatet ser ni uppe till höger. Många tror på Gnaget och det är förstås glädjande. Några fler tror att vi missar Elitserien, medan tre av tjugosex röstande tror/trodde att det går fullständigt åt skogen.
Röstdeltagandet kan tyckas lågt men personligen tycker jag att siffran är helt okej. Black Boris föddes för lite mer än en månad sedan och marknadsföringen har varit närmast obefintlig. En och annan kommentar på en och annan blogg har det blivit från min sida, sedan har ordet fått sprida sig självt så att säga. Ändå når bloggen ut till allt fler läsare för var dag som går.
I torsdags slog Black Boris personligt rekord med 115 unika besökare på en och samma dag. Det är förstås långt ifrån Blondinbella- och Schulmanklass, men själv är jag överväldigad av den publika tillströmningen. Black Boris var ju från början främst en intern angelägenhet tillängnad Greken, Runken, Pucken och några till. Nu dyker det upp besökare från norr till söder, från Luleå till Malmö. Leksingar, skoterraggande AIK:are och djurgårdare i blandad kompott ryktas ha gjort bloggiga Borisbesök på sistone och det är förstås riktigt kul.
Den enda, mig veterligen, som inte uppskattar den boriska utvecklingen är Bluebird Brother. Han tycker att bloggen har blivit alldeles för seriös. Han vill ha mer humor, fler tarvliga dikter och ett utökat antal personliga anekdoter. Bluebird Brother tycker helt enkelt att Black Boris har gått och blivit mainstream. Men det får han gott tycka. Man kan inte och bör inte försöka hindra utvecklingen och jag säger som gamle Zim...
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)