Denna dagen ett liv

Likt Farbror Melker har jag utan nämnvärd framgång ägnat dagen åt att försöka arbeta. Jag har en massa saker att ta itu med. En massa elevtexter ska rättas. En massa lektioner ska planeras. Men av allting som bör göras blir ingenting gjort. Påsklovet som skulle ägnas åt praktikplanering och högskolestudier ägnas istället åt familjeliv och kvalfeber. Är det inte det ena så är det andra.

Jag har tittat på den där förbannade tabellen minst trettio gånger bara idag. Den gör sig ständigt påmind. Hur jag än vrider och vänder på tabellen så kommer jag hela tiden fram till samma slutsats: SSK kommer att vinna serien och AIK och Leksand gör upp om andraplatsen. Leksand har det bästa utgångsläget men det skulle förvåna mig om laget går fullt. AIK har ett tuffare program men det skulle inte förvåna mig om vi går fullt.

¤ ¤ ¤

Som ni kanske märker är jag just nu så där äckligt optimistisk som bara en rättrogen gnagare kan vara. Men vad är egentligen alternativet? För att jag överhuvudtaget ska fungera något sånär socialt under denna kvalfyllda vår måste jag övertyga mig själv om att allting kommer att sluta lyckligt. Vraket i mig lockar och pockar på uppmärksamhet och medömkan men än så länge håller jag dörren reglad och stängd. Här ska varken gås ner eller deprimeras. Här ska hoppets låga stadigt brinna!

¤ ¤

Under en barnvagnspromenad i parken i förmiddags mötte jag en tjock tant som gick och nynnade på nån gammal dänga. Vips kom jag och tänka på Cyndee Peters och Södertälje. Jag hoppas att hon håller käften i morgon kväll, den frodiga Cyndee. Hon kan gott vänta med att ta sig ton till på söndag.

¤

Men Rögle då? Ja visst ja, Rögle, hur går det för dem? Tja, säg så här: Rögle får stryk i morgon. Rögle får däng på söndag. Resten kan ni räkna ut själva. Rögle åker ur i år...