Farväl, Ryno

Hur säger man till nån att här tar vägen slut? Du har hockeyn i blodet, grabben, visserligen, visserligen, men tyvärr så räcker det inte. Du är inte tillräckligt bra. Du är inte den vi behöver. Tack och goodbye och här tar vägen slut. Här tar vägen slut...

¤ ¤ ¤

Johan Ryno är utan tvekan den AIK-spelare som jag varit mest splittrad till de senaste två säsongerna. Å ena sidan har jag stundtals sett hans potential. I sina bästa stunder är Ryno nämligen en klasspelare med unika egenskaper. Å andra sidan har jag alltför ofta sett hans brister. I sina sämsta stunder är Ryno en seg, oinspirerad och slarvig kasspelare som mest är i vägen. Både för sig själv och sina medspelare.

"Han har hockeyn i blodet. Han har hockeyn i blodet", har jag tänkt, skrivit, sagt och lyriskt ylat när Ryno trampat fart så underbart. Tyvärr har tillfällena endast varit sporadiskt förekommande. En handfull gånger per säsong, typ. "RYYYNOOOO!", har jag däremot förtvivlat stönat alldeles för ofta. Minst en gång per match i vinter.

Hur många gånger har jag inte suttit och suckat över Rynos oförmåga att släppa pucken i rätt lägen? Hur många gånger har jag inte suttit och suckat över att han faktiskt släpper pucken men i alldeles på tok fel lägen?

Johan Ryno är ett litet men långt mysterium. Han har talangen, kroppen, skridskoåkningen, spelsinnet... Ändå är det något som saknas. Är det viljan? Självförtroendet? Jag vet inte och jag tror aldrig att jag kommer få något säkert svar. Men jag hoppas att Ryno, när han nu "dumpas" av Gnaget, får komma till en klubb där han trivs med hockeylivet. Där han äntligen får blomma ut som den store spelare han innerst inne är. Han har ju trots allt hockeyn i blodet.