Drömmar av guld

Black Boris är en hockeyblogg, visst. Men i första hand är detta faktiskt en Borisblogg. Och Boris har just nu mer än hockey att tänka på. Därför gör jag idag något jag tidigare lovat mig själv att inte göra på den här bloggen - jag bloggar om fotboll.

För närvarande är jag att likna vid ett neurotiskt nervvrak. Jag mår bra men ändå inte bra. Jag ser fram emot matchen i morgon samtidigt som jag bara vill att den ska vara färdigspelad och förbi. Jag tänker på Bojan, Obolo, Dulee och Jos och jag önskar att de ska ta tag i händelserna från start, se till att göra ett par tre mål redan före paus så jag kan slappna av och slippa våndas.

Men jag vet förstås att det kommer att bli en plåga att följa Gnaget i morgon. Jag vet att jag kommer att må dåligt och vara närmast spyfärdig i 90 minuter plus stopptid. När domaren blåser av matchen hoppas och tror jag att det kommer att kännas skönt och bra och alldeles alldeles underbart. Risken är dock stor att jag bara kommer att känna lättnad när Tjerna lyfter pokalen.

Jag har ju tidigare svamlat om trummor på läktaren och mer eller mindre gjort klart att jag inte gillar den typen av stämningshöjande rytminstrument. Glöm de inläggen. Spola ner dem i toaletten eller stoppa upp dem i någon fåtölj. Jag var ute och lekte Lance Armstrong när jag skrev mina trumpna tokigheter. Det är klart att vi gnagare ska trumma. Se här bara!

I morgon ska Lennart Johanssons pokal hem. AIK ska vinna SM-guld. Fan vet om inte Boris badar i en fontän innan kvällen är över.