Det kallas tvivel

Som en våg på havet som drivs och jagas av vinden.* Så kände jag mig i soffan igår kväll. Som Boris Tvivlaren.

Det var en första period som fick mig att vackla. Fy fan vad dåligt det var. Närmast pinsamt. AIK:s utespelare agerade som yra höns, som bräkande får utan herde och heder. Själv satt jag och kved och led och åbäkade mig som en annan mespropp. Endast räddaren i nöden höll oss kvar i matchen, iskrigande gnagare och soffcoachande gnällspikar. Viktor Fasth, vad vore säsongen utan dig? Du räddar oss i match efter match, ger oss chansen att komma tillbaka och vinna trots att vi spelar som en påse nötter. Vad vore säsongen utan dig?

Första periodpausen var hemsk. Jag pratade med Greken, klagade och gnällde och tvivlade. De är så jävla dåliga, klagade jag. Fan vad illa det ser ut. Dicken är slut! Och varför spelar inte Josh? Som om Greken satt på inside information. Jag blir patetisk när det kniper.

Det kändes befriande att se och höra Gunnar Persson inför andra. Han visade bröst och stake på en och samma gång. Blottade sig och de sina och sa som det var. Det mesta sög flaggstång (mina ord), spelarna uppträdde som skit (mina ord igen). Jag tror han fick en fråga om spelet och jag tror att han svarade att det var "bedrövligt" men jag minns inte så noga. Ibland hör man vad man vill höra. I alla fall fick Persson mig att börja hoppas igen. Och i andra perioden blev allt bättre. Gnaget kom tillbaka, tog över matchen och gjorde mål.

I tredje såg det hyfsat ut, AIK inledde bäst men ju längre det led desto försiktigare såg lagen ut att bli. Både Frölunda och AIK verkade frukta torsken. Och återigen fann jag mig tvivlandes i soffan.

Jag hade inlett matchen i stabil soffsittarställning, rakryggad och övertygad i min tro på Gnaget. Fem minuter in i första perioden övergick den där tron i tvivel. Hur i helvete skulle det gå? En bit in i andra tändes hoppets stjärna åter och därefter förde jag mig framåt, intog halvliggande ställning, framåtstupa liksom simmandes över vardagsrumsbordet. Sedan i tredje vankades det fram och tillbaka i rummet. Som en våg på havet drevs jag och jagades av vinden. Det var tro och prövningar, en försmak av kvalserien. Tvivelsutan tvivel.

När fettladyn sjöng efter 60 minuter kändes det inte alls som en befrielse, tvärtom. Jag fruktade det värsta.

Ty dessa förlängningar. Jag hatar dem. Fyra mot fyra och två lag som är livrädda för att gå bort sig. Ingen vidare kamp men desto mera kramp. På isen, i soffan, i magen. Naturligtvis blev det inget mål i förlängningen. Skulle vi bli straffade igen?  Johan Andersson tog sats och klippte in ett slagskott i krysset. Jag trodde först att han råkat missa. Sedan klev Viktor Fasth fram igen. Och så lite Sandberg mellan benen på Honken. Lill-Honken menar jag. Och så Fasth igen. Och så vann vi. Bara sådär.

Jag visste det hela tiden. Anade jag inte att vi skulle vinna kanske? Litade jag inte på AIK från början till slut? Fan tro't.

* Jak 1:6