Hit med lite farligheter - det är på tiden!

Tabellvetet lämnar mig inte i fred. Jag har försökt att inte låta mig ryckas med och tryckas ned men det är lönlöst. För hur man än gör så ligger det där och lockar och pockar. Gruvligt men ljuvligt.

Titta bara lite, viskar det till mig. Titta liiite bara. I bakhuvudet hör jag min hemlige bundis Birk Borkason vädja och be. "Boris, Boris, om du låter dig lockas av tabellvetet är du förlorad, det vet du". Han sliter och drar i livremmen som jag slängt åt honom, för han hittar inte så bra här i svartskogen. Men jag skiter i Birk. Tabellvetet har en ljuv och sexig röst som lockar mig till sitt bröst. Titta bara liiite. Och jag tittar. Klart som fan jag tittar. Tabellvetet har mig fast i sitt skruvade grepp. Jag är tabellvetets kuvade slav och jag vet att jag kommer förbli det, ända tills Cyndee Peters återigen vaggar mig till sömns med sin efterlängtade so-long-säsong-slutsång.

Tänk att få ligga på en schäslong hela veckan lång och bara tänka på tabellvetet och Daniel Bång. Vilket liv. Vilket liv!

AIK är fortfarande sjua och efter dagens matcher ser läget ljust ut. En seger i morgon mot Timrå och slutspelsplatsen blir nästan svår att tappa. En förlust i morgon och Gnaget har fortfarande saken i egna händer. Jag tittar på det återstående schemat, spekulerar och kalkylerar. Tyvärr inser jag att det mesta talar för att Linköping kommer att spela kval. Jag tror nämligen att de torskar på Hovet på tisdag. Men jag hoppas att mitt tips slår fel. Jag hoppas att AIK tar sig till slutspel samtidigt som Djurgården får lida helvetes kval. Ja, jag till och med drömmer om det på nätterna.

Natten till idag drömde jag min hittills skönaste dröm. Det var en dröm så ljuv att den kräver bearbetning per blogg:

Det var kvalseriens sista omgång, Djurgården-Leksand på Hovet. Dif var redan avsågade, Lif var redan klara för Elitserien. Hovet var smockfullt, mest av tokiga masar men även en och annan stackars gårdare som plikttroget gått dit för att bevittna den slutgiltiga och fullbordande förnedringen. På bästa plats satt jag, med Gnagis i fickan och AIK-hjärtat i handen. Det jublade i kroppen. Och ju mer gårdarna tjöt över sitt nederlag, desto mer njöt jag av välbehag.

Så mycket kan jag ärligt säga att det tog bra mycket längre tid än vanligt att jaga bort det morgonståndet.

Det är några omgångar kvar av seriespelet och än kan alldeles för mycket hända. Vissa dagar dagmardrömmer jag om att AIK ska rasa ihop fullständigt. Tänk om, tänker jag. Men sen tänker jag om och tar mig samman. Det finns ingen anledning till oro. Inte än. Fredrik Carlssons skada har visserligen ställt till det för mig, och frågan är om det inte snart är dags att ta Birk Borkason på orden och börja lyda hans goda råd. Låter man sig lockas av tabellvetet är man förlorad. Men samtidigt: Det känns så fett rätt och gött att tänka på alla stackars hockeypuckade gårdare där ute, som garanterat ägnar mer tid åt tabellvetet än vad en annan ens kommer i närheten av.

Det kan de gott ha, gårdarna. Och de skulle bara veta vad som väntar i en eventuell kvalserie. You ain't seen nothing yet.