Gubbvarning

Om mindre än ett år fyller jag 30. Det är ingen ålder att tala om egentligen. I hockeysammanhang tycks emellertid just denna siffra vara närmast magisk. I samma stund som en spelare passerar trettistrecket räknas han som ärrad och rutinerad. Trettiplussaren förväntas ha nått sin karriärs höjdpunkt. Möjligen kan han hålla sig kvar på högsta nivå i ett år eller två men sedan går det käpprätt utför. Det vet man. Det står att läsa om i svenska dagstidningar.

Det händer när jag går på Hovet att jag reflekterar över AIK-spelarnas ålder. Så unga de är. I dagsläget är det bara tre spelare i truppen som är äldre än jag. Snart är det ingen. Jag minns när jag var liten och tänkte att spelarna var jättestora och jättevuxna. Samtidigt hade jag svårt att förstå att gamla gubbar på läktaren kunde vara så engagerade i en match som spelades av killar som kunde vara deras söner eller lillebröder. Nu sitter jag själv och hetsar upp mig över en favoritbång född 1987.

Man vet att man börjar bli gammal när Gnagets nya backlöfte (Filip Olsson) är elva år yngre än en själv. Och man vet att man varit med några säsonger när man minns hur det såg ut när lagets numera rutinerade lagkapten tog sina första skär i A-laget. Visst är det fint att ha minnen. Det är skönt att kunna sätta in saker som sker i ett större perspektiv. När Gnaget åker på stryk i Växjö kan man rycka på axlarna och konstatera att det är sånt som händer. Säsongen är lång. Än är det många pinnar kvar att spela om.

Hade jag varit hockeyspelare skulle jag snart börja få frågor om min framtid. När har du tänkt trappa ner, Boris? Känner du att du har kvar att ge? När skriver du på för Leksand? Som tur är är jag bara en simpel supporter och bloggare. Jag slipper de där frågorna. Jämfört med många andra gubbiga gnagare på läktaren är jag rena junioren. Jag har nästan hela livet framför mig. Har jag tur får jag någon gång framöver återigen uppleva hur det är att se AIK spela i Elitserien. Har jag otur får jag se Färjestad skämma ut sig i KHL.