Forgiven, not forgotten

Jag har under en längre tid (läs typ hela säsongen) känt mig besvärad och grinig i samband med AIK:s bortamatcher. Tycker inte ens att det är kul att se matcherna längre, blir mest frustrerad och irriterad. Gårdagens kalkoninsats i Linköping bröt inte mönstret direkt. Tvärtom. Första perioden var rent ut sagt usel. Till och med Fredrik Carlsson såg vilsen och yr ut. Stefan Johansson och Jonas Liwing turades om att leka hej kom och hjälp mig och Daniel Bång var fullständigt osynlig.

Jag är för lat för att orka ta reda på hur många gånger Roger Melin har tvingats ta time-out i början av bortamatcherna men något säger mig att det är alldeles för ofta för att vara sunt.

Bortatabellen bekymrar mig en smula. Endast tre trepoängare på sjutton försök är... inte särskilt bra. Det är faktiskt bara Frölunda som är sämre.

Fanns det något postitivt att ta med sig från Linköping? Nej.

* * *

Min svärmor har en sån där gammal handsydd sak på väggen som gamla tanter brukar ha. Jag brukar stanna upp framför den ibland och reflektera över livet. Så här står det på den:

"Lär dig livets stora gåta - älska, glömma och förlåta."

Det är så klokt och käckt formulerat tycker jag. Man blir liksom lite djup när man ser den där väggprydnaden. Man inser att livet är så mycket mer än hockey och rajtan tajtan. Man får distans till vardagens måsten och bekymmer. "Lär dig livets stora gåta..."

Jag kommer att tänka på Rikard Franzén. Frazze Tyson. Och jag minns alla fina stunder. Jag minns när han täckte skott med hela käften en kväll i Globen mot HV71. Jag minns när han lyfte buren mot Boden så det blev straff. Jag minns när han gav diverse djurgårdare en smocka i schimpanseriet. Det var tider det. Sen gick det utför och åt helvete. Men den förlorade fånen kom tillbaka.

Du är förlåten Frazze men inte glömd. Som i en Corrs-låt från 95: Forgiven, not forgotten.

Djupt, som sagt.

Men livet stora gåta: "Älska, glömma och förlåta" var det ju. Till min stora besvikelse har jag fortfarande inte lärt mig hela gåtan. Älska och förlåta, det är min pryl. Det där med att glömma är liksom lite svårare. Min minnesbank är som en gammal elefants, trots att jag fortfarande är både ung och viril. Hjärnan suger fortfarande åt sig som en svamp. Jag kan på kort sikt knappast räkna med någon begynnande senilitet. (Har idag hört på nyheterna att det börjar runt 45 men dit har jag alltså en bra bit att vandra.)

Så jag lever här med mina minnen. Av tider och hjältar som flytt. Men varför sörja tider som passerat när allt det bästa är det som är nytt?

* * *

Gårdagens skitmatch är ett minne blott. Eftersom det berömda matchprogrammet alldeles uppenbart är konstruerat av ett tvättäkta hockeypucko så får jag dock - precis som alla andra gnagare - vänta ett bra tag på att få se mitt älskade lag in action igen.

Som tur är spelas det J20 på Ritorp i helgen. Kanske ser jag en match eller två. Juniorhockey har ju blivit så jäävla populärt.