Ledmotiv

Ibland funderar jag på
vad som har fått mig att hamna här
Kan det va nyfikenhet?
En lust att veta va livet är

Minst en gång i veckan ifrågasätter jag mitt eget bloggande. Vad håller jag på med egentligen? Är det verkligen vettigt att ägna ett par timmar om dagen åt bloggeri bloggera? Svaret är JA! Det är både vettigt och svettigt. Alla behöver vi ett andningshål någonstans i världen. Mitt hittar jag här. Här är luften frisk att andas, här är tanken fri. Här får Boris blanda grytan bäst han vill. Samt skriva om sig själv i tredje person med jämna mellanrum - vilket faktiskt är både uppfriskande och zlatanskt.

Allt kanske inte alltid handlar om AIK här på Black Boris men halli hallå liksom. Det här är inte bara en gnagisk blogg. Det här är en borisk blogg också. Och ibland måste det få bli mer Boris än Gnaget. Jag kan nog tänka mig att både en och annan spontanbesökare skrämts bort av diverse bisarra kopplingsscheman som här skamlöst bjudits ut till allmän beskådan. Men är det så, så får det vara så. Det där med att anpassa utbud till efterfrågan är svårt att få till för den som vill vill vara konstnärlig och fri.

¤

För ett par veckor sedan skrev Kent ett personligt inlägg i vilket han redogjorde för väsentliga delar av sitt liv som kringelknutte. Jag uppskattade att läsa texten och tänkte att jag kanske skulle författa en liknande liten sak. Men det gjorde jag inte. Istället snöade jag in på The Pinks, finsk schlager och dansbandsmusik. Jag säger inte att mina musikaliska snedsprång eller min plötsliga förkärlek för tramsiga trivialiteter har med åldersnoja och begynnande flint att göra. Men det skulle naturligtvis kunna vara så.

¤

En gång för 25 år sedan fick jag ett nytt sovrum. Jag var fem år gammal och min familj hade flyttat till en ny, större lägenhet. Mitt sovrum hade ljusrosa tapeter med små rödsvarta krumelurer på. Jag minns att morsan sa att jag såklart skulle få välja nya tapeter. Ingen liten kille vill väl ha ett sovrum med ljusrosa väggar? Min ringa ålder till trots tackade jag vänligt men bestämt nej till morsans erbjudande. Jag ville inte ha några nya tapeter. Jag tyckte om rummet och väggarna precis som de var.

Med åren kom pojkrummets väggar att domineras av affischer och tidningsurklipp. Ju äldre jag blev desto fler blev de svartgula inslagen. Mats Thelin, Bröderna Gradin, Bosse Berglund och många andra gnagiska idoler slogs och samsades om väggutrymmet. Ingen av dem klagade över mina ljusrosa tapeter. Jag tror faktiskt att de trivdes rätt bra tillsammans. Själv trivdes jag alldeles utmärkt. Om någon utomstående någon gång höjde på ögonbrynen över mitt, för pojkar på den tiden, ovanliga val av tapeter så gick dessa subtila anmärkningar mig aningslöst förbi.

¤

Ibland tänker jag att Black Boris är en förlängning av min egen barndom. Ibland tänker jag att den här bloggen är som ett pojkrum för en vuxen Boris. Hit går jag när jag vill vara mig själv för en stund. Hit går jag när jag vill fly från mig själv för en stund. Bloggen är inte livet men den avspeglar valda, väsentliga delar av detsamma.

Bloggeri bloggera handlar för mig om att försöka hitta kopplingar mellan det ena och det andra. Det ena är AIK. Det andra är allting annat. Huruvida detta inlägg lyckas i sin strävan att koppla samman det ena med det andra blir upp till läsaren att avgöra. Själv loggar jag ut för den här gången, tryggt trallandes mitt nya ledmotiv.

Jag går på egna vägar
Jag gör det jag vill
Med vinden i ryggen
står man aldrig still
Gör det jag alltid trott på
och tar mig fram steg för steg
Vad som än händer och sker
går jag min egen väg