Blue blue moon

Jag har fortfarande svårt att förhålla mig till det faktum att Leksand och leksingarna befinner sig i ett underläge gentemot mig och mitt gnagiska hjärtelag. I ett antal år har ju Leksand varit laget att utmana, laget att slå. Så är det emellertid inte längre. Svartråttan från storstan gnagde dalahästen sönder och samman och tog steget upp i smöret. Kvar i källaren, hänvisad till smulor, blev de tokiga stackars masarna. Trots att de alltså vann över oss två gånger om i kvalserien. Tänk så det kan gå!

För att försöka närma mig Leksand och leksingarna har jag idag utfört ett litet experiment. Jag har försökt sätta mig in i deras situation. En övning i empati, skulle man kunna säga. Till min hjälp hade jag ett paket Leksandsknäcke, en dalahäst, samt en jättestor trumma. För att komma i rätt stämning värmde jag upp med att tralla en hederlig smurfhit. Sedan bröt jag mig ett redigt stycke knäckebröd, satte mig på min dalahäst (den har en mankhöjd på 45 cm) och trummade utav bara helvete.

Efter en stunds tuggande, travande och trummande kände jag mig nästan som en tokig mas. Jag märkte hur jag började tänka i annorlunda banor, hur jag liksom såg på mig själv ur ett helt nytt perspektiv. Det var som att jag klev ur min svarta kostym och plötsligt fann mig själv vitklädd, stjärnsmyckad och lite lagom bonnig. Black Boris blev för en kort stund White Boris. Och som White Boris nynnade jag mig en liten sång. Eller rättare sagt: Jag nynnade Black Boris en liten sång. Så här gick den:

Vi var tillsammans under månen
och ville stanna där för evigt
Vi sökte svar på alla frågor
om tiden som väntar oss
För att jag, jag, jag
Jag blev kvar, kvar, kvar
och du var den som måste ge dig av

Som ni förstår blev min övning i empati lyckad. Nu vet jag hur det känns att vara leksing och omsprungen. Nu vet jag hur det känns att med träsmak i masbak bryta ihop och bli knäckt. Det är inte lätt inte. Men gnagarna ska veta att det är kul att slå på stora trumman!