De kallar oss julgranar

Årets tomte är utsedd. Liksom Årets Julgran. En enhällig enmansjury bestående av undertecknade Boris har kommit fram till följande: Jag är årets tomte! Jag är årets julgran!

Inte särskilt blygsamt att utse sig själv till både tomte och julgran kanske. Nä, jag vet. Men vem har påstått att jag är blygsam? Vem har sagt att jag inte har storhetsvansinne? Vem har sagt att AIK inte är för stort för Sverige?

Black Boris skäms inte för sig. Black Boris brer ut sig och beter sig. Black Boris bloggar burdust och brutalt. Jag är ju för helvete gnagare, glöm inte det! Vi är vackrast, vi är bäst, vi är dom som brölar mest...

¤ ¤ ¤

Jag hade en idé. En lysande idé. Jag hade grunnat på den ett tag och idag skulle jag så att säga göra slag i saken. Saken var den att jag skulle pynta mig själv. Jag skulle agera julgran med glitter och glamour. Jag skulle glänsa och skina som självaste Orion på hockeybloggarnas stjärnhimmel. Klädd i matchtröja, halsduk och mössa, med en flagga i ena handen och en banan i den andra skulle jag fota mig själv på balkongen i Borishov.

Men av min idé blev intet. Jag fick helt enkelt inte till det. Bilderna blev dåliga. Ljuset katastrofalt. Balkongen var full med snö. Jag frös. Bananen smakade bajs. Jag gav upp.

¤ ¤ ¤

Nu sitter jag här och bloggar årets julinlägg. Och jag har roligt. Faktiskt väldigt roligt. Ibland tänker jag att det här med att blogga, det är ungefär som att sitta och se på sig själv i en spionspegel. Man synar sig själv, sina tankar och sitt språk samtidigt som man anar eller vet att det på andra sidan spegeln sitter både en och annan nyfiken betraktare och gluttar. Med jämna mellanrum dyker det upp en kommentar under ett inlägg. Det är lika kul varje gång det händer. Man blir som ett barn på julafton. Vem kan det vara som knackar på dörren? Är det Tomten, Kung Kenta, Bäcköring eller rentav Greken som behagat kommentera?

För ett par dagar sedan tog jag bort bloggtoppenloggan här på bloggen. Jag var less på den. Senaste tiden har jag gått in på bloggtoppen.se varenda dag för att se hur många unika besökare som letar sig hit. Det blev en noja som blev en boja. Nu har jag ingen aning om hur många besökare jag har. Det känns befriande på något sätt. Jag skriver ju först och främst för att jag tycker att det är så himla kul. Det blir inte nödvändigtvis roligare att blogga bara för att man vissa dagar råkar locka över hundra unika besökare. Kommentarer däremot är alltid lika uppiggande och inspirerande.

¤ ¤ ¤

De kallar oss julgranar. Just det. Det är just vad de gör. De där lite tuffare, lite finare, lite mer sofistikerade supportrarna. De kallar oss julgranar. Vi som med glädje och stolthet äntrar läktarna iklädda matchtröja eller diverse färgglada attiraljer får finna oss i att kallas julgranar. Och det kan vi väl bjuda på. Vi är i alla fall inte gjorda av trä.

Säg efter mig: Jag är en julgran och jag är stolt över mina färger. Jag är en julgran och jag är stolt över mina färger. Jag är en julgran och jag är stolt över mina färger.

God Jul önskar Black Boris!