Det finns inget bättre

Ibland drabbas jag av en känsla av förlamning. Det finns så många berättelser jag vill dela med mig av men som av olika skäl aldrig blir publicerade här på bloggen.

Problemet är att jag bundit upp mig kring AIK - mitt älskade lag. Black Boris är ju inte vilken blogg som helst. Det här är en hockeyblogg, en AIK-blogg. Med andra ord: Det här är en borisk men bunden blogg. Med detta följer vissa krav som jag ställer på mig själv. Jag kan inte tillåta mig att skriva vad som helst. För att något överhuvudtaget ska kunna krystas fram här på BB måste innehållet gå att koppla till Gnaget. Med tanke på hur mycket märkliga tankar och funderingar som ryms i min genomkloka hjärna förstår vem som helst med ett IQ över genomsnittet att det ibland är svårt för mig att hålla isär bitarna. Vad är egentligen gnagiskt och vad är bara boriskt magiskt?

Hittills måste jag säga att jag trots allt har lyckats över egen förväntan. Musikaliskt är jag mer än nöjd med min blogg. Såväl Lundell som The Bruce har intagit BB:s scen och bidragit till det gnagiska temat. Thåström likaså. För att inte tala om Winnerbäck, som trots att han alltså är leksing, har fått ge ton åt mina tankar. Min bisarra inför-säsongen-idé som gick ut på att låta varje allsvenskt lag föräras en egen barnsång var kanske inte alltför briljant, men ibland måste man pröva sina vingar för att se om de bär. Man måste våga misslyckas för att i slutändan lyckas, som det så fint och floskligt brukar heta.

Ola Salo, sångare i The Ark, sa en gång i en TV-intervju att "man ibland måste se sig själv som en komisk figur". Jag håller med honom. Ibland måste man sänka garden, ta en smäll, skratta åt sig själv och sina höga ambitioner och pretentioner. Lite som Fredrik Carlsson med andra ord. Alla går vi då och då på en nit och alla tar vi oss med jämna mellanrum vatten över huvudet. Åtminstone alla vi som vågar försöka, som vågar kasta oss ut och som vågar testa vår flygförmåga. Ibland går det fulltständigt åt skogen, men oftast svävar vi högt över molnen, mot nya mål och nya möjligheter. Vi som törs. Vi som har modet att utmana både oss själva och vår omgivning!

Det finns inget bättre än när det vänder, sjunger Peter LeMarc. Även den mannens ord får mig att nicka instämmande. När Richard Gynge sprätte upp pucken i krysset fram till 4-4 härom kvällen tänkte jag på just denna LeMarcska fras. Det finns inget bättre än när det vänder. Nej, det gör det banne mig inte. Det finns inget bättre än när man uträknad, slagen, förlorad och förnedrad reser sig ur graven och återuppstår från de döda. När man kommer tillbaka. När man ser ljuset i mörkret. Kort och gott, när det vänder. När det vänder vet man att det varit mödan värt att kämpa. Man vet att det alltid finns anledning att tro och hoppas. Eller som Springsteen skulle sagt: At the end of every hard earned day people find some reason to believe.

Uppdaterat 20.54

När jag läser igenom detta inlägg slår det mig att jag under bloggeriet helt måste ha förirrat mig i min egen skrivprocess. Tanken var från början att författa en kort och koncis sak som på ett tämligen mediokert sätt skulle koppla samman AIK och nedan inklippta muskvideo. Jag konstaterar att jag denna gång helt tappade koncepten och lovar att bättra mig i fortsättningen. Här kommer i alla fall videon som inspirerade till inlägget. (Notera att låten är en helt annan än den som citeras i rubriken. Ibland är det rörigt värre att vara Boris.)