Bekännelsen om Bajen

Jag blir alltmer deppig över det skrala intresset kring AIK hockey. Det känns liksom trist och tomt att match efter match efter match behöva bli besviken över de pinsamt låga publiksiffrorna. Senaste försöket att locka folk till Hovet blev en popcornflopp utan like. 1053 åskådare är inget annat än ett monumentalt misslyckande. Gå två betala för en, hette det visst. Hur många utnyttjade det erbjudan-det? Tio personer? Femton kanske?
-
Idag såg jag SSK-Dif på teven. Det var rätt kul. Härlig stämning i hallen, bra hockey, sköna juniorer som tog för sig och visade vägen och som gjorde Herr Nilsson nöjd i båset. Förstår att det måste vara roligt att vara apa för närvarande. Först klarade sig Dif kvar i fotbollens finrum, nu ångar man på mot slutspel och ära i Elitserien. Bananerna är visst goda i år.
-
Det var länge sedan jag fick uppleva ett riktigt hockeyderby. SSK i Kvalserien, visst, kalla det derby om ni vill. I mina ögon kan ett möte med SSK aldrig bli detsamma som en match mot Djurgården. Faktum är att min derbytörst börjar bli så pass stor att jag till och med saknar Hammarby i HockeyAllsvenskan. Bajens sista år i serien bjöd visserligen ingen vidare avskedsföreställning och derbyna lockade inga större mängder publik. Men matcherna mellan AIK-Bajen var ändå derbyn. En match mot Bajen framkallade alltid en viss slags nerv. Jag hade hellre sett Bajen än Borås i morgon, om man säger så.
-
När möttes egentligen AIK-Djurgården senast? Inte ens en träningsmatch kan man få gå på numera. Inte ens på försäsongen. Jag tycker det suger, på ren tonårssvenska.