Är en dröm en lögn om den inte blir sann?

aik


I bilen hem från Norrtälje i går kväll höll jag käften och lät Bruce glappa i mitt ställe. Och det gjorde jag fullkomligt rätt i. The River är nämligen en makalös platta. Jag vet inte om det beror på att den släpptes 1980. Detta var, som alla nostalgiker över 29 vet, ett magiskt år. Apan regerade om man ska tro kinesen och Björn Borg vann Wimbledon för femte året i rad. Bruce bossade och Boris was born. Som sagt, ett magiskt år var det.

Mens jag satt där bakom ratten, lyssnandes och funderandes, slog det mig att nästan varenda låt på det klassiska dubbelalbumet går att koppla till klubben och laget i mitt hjärta. Tänk att Bruce kunde vara så gnagisk. För att inte säga framsynt. Han visste när han skrev sina mästerverk, att en dag, på vägen mellan Norrtälje och Borishov, skulle Boris avslöja sanningen. The River är i själva verket verket om The Gnaget.

Ta öppningslåten bara, The ties that bind. Bara titeln är ju avslöjande i sig. Fundera sedan över följande textrader:

You been hurt and you're all cried out you say
You walk down the street pushin' people outta your way
You packed your bags and all alone you wanna ride,
You don't want nothin', don't need no one by your side
You're walkin' tough baby, but you're walkin' blind
to the ties that bind

Är det inte uppenbart, så säg? Vi har här att göra med den ensamme, tappre supportern, som trots att han blivit grundligt sviken, dels av klubben som gjort slut på sina penningar, dels av vännerna som inte vill åka med till Norrtälje, ändå reser i de svartgula iskrigarnas hjulspår. Därför att banden är så starka. Därför att kärleken är så stor.

I The price you pay ger Bruce, nästan trettio år för tidigt, sin syn på AIK Hockeys nuvarande ekonomiska situation:

Now they'd come so far and they'd waited so long
Just to end up caught in a dream where everything goes wrong
Where the dark of night holds back the light of day
And you've gotta stand and fight for the price you pay
Oh, the price you pay, oh, the price you pay
Now you can't walk away from the price you pay

På samma tema inleder han blytunga spåret Point Blank:

Do you still say your prayers little darlin'
do you go to bed at night
Prayin' that tomorrow,
everything will be alright
But tommorow's fall in number
in number one by one
You wake up and you're dying
you don't even know what from

Här är det den oroade, nedslagne supportern som bossen tilltalar direkt. Det är suggestivt och subtilt på samma gång. Den empatiske lyssnaren kan inte annat än dras med och sympatisera med den stackars sömnlöse gnagaren.

Andra tongångar råder i spår 9. Här visar Bruce prov på pondus och patos när han tydligt visar vad han tycker om överförfriskade gossar med taskig impulskontroll. Minns ni tomten på Hovet häromåret som blev så arg på Janne Huokko för att han gjorde mål och därför bestämde sig för att slå näven i plexiglaset ett otal gånger? Bruce tycker som Boris och slår näven i bordet en gång för alla:

You can look but you better not touch boy
You can look but you better not touch
Mess around and you'll end up in dutch boy
You can look but you better not,
no you better not, no you better not touch

Avslutningsvis citerar jag skivans och titelspårets nyckelmening, raden som egentligen säger allt som behöver sägas. (Ni hade alltså egentligen bara behövt läsa rubriken till detta lååånga inlägg och översätta, losers!)

Is a dream a lie if it don't come true
or is it something worse?