Utanför murarna

Uppmuntrad av glada tillrop från de ljuvaste av bittra rivaler känner jag mig manad att blogga vidare. Boris ger sig inte i första taget. Även om det känns både tungt och trist och tämligen tomt för närvarande så trampar jag tappert på i de djupaste av vatten. Jag är en man som vet mina begränsningar, men varför ge upp bara för att backen är lång? Varför gå ner sig bara för att botten är nådd? Så länge skutan kan gå och så länge Cyndee Peters förblir stum ser jag ingen som helst anledning till att göra bokslut.

En gång i tiden var jag en sån där supporter som alltid såg det mörka i tillvaron. Så fort resultaten gick emot gav jag upp. Nu är det kört, tänkte jag och stängde av teven när Gnaget låg under med två mål. Jag var en sån som gick hem från Globen/Hovet i förtid för att jag inte stod ut med att se AIK förlora. Jag intalade mig själv och min närmaste omgivning att "nu skiter jag i det här" och så gick jag hem och deppade i smyg. Jag var en synnerligen dålig förlorare. Ofta tog jag ut förluster i förskott bara för att slippa se det eventuella flinet i fejan på motståndarna och deras supportrar.

Sedan hände någonting. Saker och ting ställdes på sin spets i mitt liv. Allt det som en gång hade betytt så mycket för mig fick plötsligt en sekundär för att inte säga oväsentlig betydelse. Under ett par struliga och hemskt jobbiga år fick hockeyn, fotbollen och AIK stå åt sidan för betydligt viktigare saker. Utan att fördjupa mig alltför mycket i det förgångna kan jag väl säga att mitt livs match aldrig utspelade sig på någon hockeyrink eller fotbollsplan. Mitt livs match gick jag med mig själv, mot mig själv.

Numera lider jag visserligen svåra hockeykval men jag tar mig an kvalen som en man som varit med om värre. En sak har livet lärt mig och det är att den som träget kämpar förr eller senare får sin belöning. Belöningen kan se väldigt olika ut. För en del består den i en biljett till Elitserien. För andra består den i vetskapen och stoltheten över att ha kämpat väl. AIK kanske inte går upp i år men man behöver inte gå ner sig för det. Livet går vidare, hockeyn likaså. Och det kommer alltid nya säsonger med nya möjligheter.

¤ ¤ ¤

Det finns män som har vunnit varenda batalj
som ändå känner att de ingenting har
Det finns män som har gett upp i en hopplös kamp
men som ändå har sin värdighet kvar

(Ulf Lundell - Utanför murarna, 1989)