Blåbärssoppa Kesofrossa

Idag ger sig en och annan skidlöpare ut på djupt vatten. Trots en snörik vinter har vissa knappt en mil i kroppen. Ändå ger de sig alltså tusan på att staka sig hela vägen fram i fäders spår. En sak är säker:

Den som tar sig ända fram till Mora
kan en dag som denna ej förlora

~

Eftersom jag är en usel skidlöpare och eftersom min skäggväxt håller allt annat än kunglig klass avstår jag från att delta i folkfesten. Istället följer jag den på behörigt avstånd, närmare bestämt från vardagsrumssoffan, via statlig och fri television. För att komma i stämning dricker jag litervis med blåbärssoppa och svullar bullar i massor. Det är gott att leva, det är gott att finnas till - trots allt, tänker jag och leker Lundell.

~

Blåbären i spåren inspirerar mig till att ta risker. Jag vill också vara lite wild and crazy. Jag vill också balansera på den sköra tråd som skiljer vanvett från hjältemod. Jag vill också ge mig ut på djupt vatten...

Och jag gör det. Banne mig jag gör det!

Inför eftermiddagens serieavslutning i Malmö öppnar jag en förpackning Keso. Jag slevar i mig hela jävla innehållet som vore jag en Kesogalen ritualsmaskare. Och jag nöjer mig inte med det. Nä, här ska det gå vilt och vådligt till! Jag hittar en låt på dutuben vars titel påminner om Keso men vars text och innehåll jag inte förstår för fem öre. Jag fattar ju inte finska så jag har ingen aaaning om vad jag sysslar med. Men det svänger om sången. Rytmen och melodin får det att sjunga och gunga i mig. Jag blir på gång. Jag blir laddad, jag blir tänd. Jag tänker på Bång och på en kille i Malmö som kanske får slänga gipset till sommaren.

Yksi kaksi rasta mutta

Kolme neljä Keso plutta