The long and winding road

Om vi hade marginalerna med oss i Växjö så var det precis tvärtom på Hovet ikväll. SSK kom till stan och spelade blockeringshockey och sarg ut. De litade på Klasen och högg när Gnaget slarvade. SSK var äckligt disciplinerade och förskräckligt effektiva. Och de snodde åt sig samtliga tre poäng tack vare ett mål i sista minuten.

Ett lag spelade hockey i kväll. Ett annat lag spelade kvalseriehockey. Hockey är ett härligt spel som gör en livad, glad och tokengagerad. Kvalseriehockey är ett förfärligt spel som gör en ledsen och grinig och frustrerad som fan. Åtminstone om man håller på laget som spelar hockey. Men om ens egna favoriter spelar kvalseriehockey och vinner så är denna variant av the good old game naturligtvis att föredra. I alla fall i kvalserien. Och som alla vet är det just där och ingen annanstans vi befinner oss.

SSK är ett mediokert hockeylag men vem har sagt något annat? Det är förstås ingen slump att laget tvingas till kvalspel för andra året i rad. Men SSK vet vad som krävs i kvalserien och de spelar på det sätt som de själva anser ger laget störst chanser att hålla sig kvar i eliten. Jag tänker inte gnälla på vare sig SSK eller zebran en kväll som denna. Jag konstaterar att SSK:s taktik fungerade. Gästerna vann och jag sänder mina boriska gratulationer till Kent och alla kringlor. Än återstår emellertid många hinder att besegra längs den långa och krokiga vägen. SSK ska inte känna sig säkra på något vis.

Nu ser jag fram emot Rögle på torsdag och jag gör det med tillförsikt. Jag tvivlar inte längre. AIK spelar om en plats i elitserien nästa säsong. Vi har fortfarande saken i egna händer. Vi är inte bara med i matchen, vi är spelförande i den också. Åtta kvalfyllda omgångar återstår och än har den feta damen knappt ens börjat nynna.