På söndag inleds äntligen kvalserien. Helst hade jag velat att den redan var färdigspelad och förbi. Visserligen ser jag fram emot spänningen, nervositeten och trycket som kvalfyllda kvällar framkallar. Samtidigt vet jag hur jävligt det kan vara att ha ont i magen i en hel match. Det går an någon gång ibland men när tio matcher i rad gäller allt eller inget börjar det bli jobbigt. Jag är säker på att man kan utveckla magsår för mindre.¤ ¤ ¤
Säsongen 2009/2010 har varit mycket märklig. Åtminstone sett ur svartgul synvinkel. Det har gått upp och ner på fler än ett sätt. Det ekonomiska har överskuggat det sportsliga. Det har varit kris och KHL-spår och rykten och karuseller och outbetalda spelarlöner och konkurshot och nyemissioner och allt vad det heter och mitt i alltihop har det spelats hockey på Hovet och i landets alla allsvenska lador. Och AIK har trots alla störningsmoment, trots allt snack om det ena och det andra, faktiskt gjort en riktigt bra säsong. Laget slutade tvåa i serien!
Ju mer jag tänker på det desto mer inser jag att AIK:s spelare faktiskt har presterat en mindre bragd. Det kan inte ha varit lätt att vara spelare i Gnaget denna märkliga berg- och dalbanesäsong. Nä, Bång & Co. har faktiskt gjort det förbannat bra. Och än bättre kan det bli.
¤ ¤ ¤
För egen del har jag emellanåt haft svårt att fokusera på det sportsliga. Ekonomiprylen har hela tiden stört mitt fokus. Ibland har jag till och med suttit på Hovet och känt mig smått likgiltig inför dramat som utspelat sig på isen. Ett par matcher i december satt jag mest och funderade över huruvida jag skulle få se Gnaget spela hockey igen. Det var varken livat eller glatt att vara hockeygnagare, snarare halvdött och surt. Mot slutet av säsongen har jag emellertid tinat upp. Jag har insett att vi faktiskt har chansen att gå upp. Vi har chansen! Jag har återfunnit glädjen som jag kände under försäsongen. Jag tittar på mina egna taffliga fotografier från träningsmatchen mot Leksand i Norrtälje och det slår mig att jag nu, inför kvalserien, känner en liknande upprymdhet som jag gjorde i augusti inför den allsvenska premiären.
.JPG)
.JPG)
.JPG)
Säsongen 2009/2010 har varit mycket märklig. Åtminstone sett ur svartgul synvinkel. Det har gått upp och ner på fler än ett sätt. Det ekonomiska har överskuggat det sportsliga. Det har varit kris och KHL-spår och rykten och karuseller och outbetalda spelarlöner och konkurshot och nyemissioner och allt vad det heter och mitt i alltihop har det spelats hockey på Hovet och i landets alla allsvenska lador. Och AIK har trots alla störningsmoment, trots allt snack om det ena och det andra, faktiskt gjort en riktigt bra säsong. Laget slutade tvåa i serien!
Ju mer jag tänker på det desto mer inser jag att AIK:s spelare faktiskt har presterat en mindre bragd. Det kan inte ha varit lätt att vara spelare i Gnaget denna märkliga berg- och dalbanesäsong. Nä, Bång & Co. har faktiskt gjort det förbannat bra. Och än bättre kan det bli.
¤ ¤ ¤
För egen del har jag emellanåt haft svårt att fokusera på det sportsliga. Ekonomiprylen har hela tiden stört mitt fokus. Ibland har jag till och med suttit på Hovet och känt mig smått likgiltig inför dramat som utspelat sig på isen. Ett par matcher i december satt jag mest och funderade över huruvida jag skulle få se Gnaget spela hockey igen. Det var varken livat eller glatt att vara hockeygnagare, snarare halvdött och surt. Mot slutet av säsongen har jag emellertid tinat upp. Jag har insett att vi faktiskt har chansen att gå upp. Vi har chansen! Jag har återfunnit glädjen som jag kände under försäsongen. Jag tittar på mina egna taffliga fotografier från träningsmatchen mot Leksand i Norrtälje och det slår mig att jag nu, inför kvalserien, känner en liknande upprymdhet som jag gjorde i augusti inför den allsvenska premiären.
.JPG)
.JPG)
.JPG)
¤ ¤ ¤ Oavsett hur det går i kvalet, oavsett huruvida Gnaget spelar i eliten till hösten eller ej, kommer jag fortsätta följa mitt lag. Because once you try black you never go back!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar