Humlan lättar från marken

Men herre jösses AIK. Vad gör ni? Vad gör vi? 4-2, 3-0, 3-1, 4-1. Det är en saga som blir sann i detta nu, en saga som vi alla svartgula galningar befinner oss mittoppi. Det är en saga som är sann och jag vet inte om jag någonsin vill att den ska ta slut.

Det finns ingenting i bloggväg som är så svårt som att klä ett smått magiskt, rått gnagiskt lyckorus i läsvärd skrud. Men jag har ikväll bestämt mig för att åtminstone göra ett försök. Jag skriver för att skriva av mig och för att förmedla en känsla och ett rus, men allra mest för att komma till ro. Ni förstår, det har gått så långt att AIK numera pajar min dygnsrytm. AIK ställer till det för mig på ett sätt som är alldeles underbart men samtidigt ofattbart. AIK rubbar mina cirklar och förvandlar var och varannan vardagskväll denna vinter till en hejdundrande fest. Det bubblar i blodet och trumman slår. Det är gnagarhjärtat, gnagarhjärtat och jag vet av erfarenhet vad det går för. Jag vet att det älskar varenda sekund av slutspelshets och hårda duster. Men det vore faktiskt skönt om vi kunde komma lite bättre överens om tidsintervallerna, pumpen och jag. Det är vila nu, säger jag. Men så vila då. Hjärtat tiger men talar ändå. Dunkar, dunkar, dunkar och slår.

Det brukar ta ungefär en kvart för mig att begrava en förlust. Jag går hem (bokstavligt talat) och sen är det inte mer med det. Med segrar är det nu annorlunda. Det är någonting som har hänt med mig på senare tid, något har förändrats. Detta något har vuxit sig stort och starkt. Det är faktiskt större och starkare än på mycket, mycket länge. Jag får allt svårare att släppa greppet. Det tar ett par timmar för mig att landa efter en seger. Jag kommer inte till ro. Jag flyger på moln och det är Fasth och Bång och Sandberg i skallen och det är som om hela livet kretsar kring Gnaget och jag vet inte om det har varit så här sedan någon gång på nittiotalet. Men då var jag tonåring och halvtokig och det var kaos inuti och kaos utanför. Det var ingen ordning på någonting och AIK var väl egentligen den enda grenen som bar. Jag klamrade mig fast då, det gjorde jag. Men nu? Tretti bast och småbarnsfar. Det är som om ingenting förändrats samtidigt som det är alldeles uppenbart att allting har förändrats. Jag älskar det här laget, det här Gnaget. Det är en ynnest att få vara med på resan.

Klockan närmar sig midnatt och jag brygger tre koppar kaffe. Det är uppesittarkväll en tisdag i mars. Jag skriver för att skriva av mig och för att förmedla en känsla och ett rus, men allra mest för att komma till ro. Ingen förstår hur det går till men mot alla odds ser vi det ske om och om och om igen. Humlan lättar från marken.