Kärleken förde oss samman

Det är inte varje dag man får ett blogginlägg tillägnat sig till 25 %. Särskilt inte av en av Sveriges skönaste hockeybloggare. Men igår hände det. Jag inte bara svimmade av lycka, jag nästan dog.

En del käkar lyckopiller för att bli glada. Andra spelar in blandband. Själv bryner jag bacon och diggar musik. Det är inte bara Eddie Meduza som är AIK. AIK är också Gloria Estefan. Rhythm is gonna get you, skrev Prozac, och igår kväll tog rytmen mig i kragen, släpade mig upp ur soffan och fick mig att dansa Bång-Bång-dansen halva natten lång. När rytmen kommer och tar en, förstår ni, då kan man inte värja sig. Då känner man livet i sig och man vill bara krama hela världen och flumma ut i ett gnagiskt kosmos av svartgul kärlek.

Det är kul med Prozac. Han och jag har varsin blogg, vi sitter på varsin sida av rinken på Hovet. En gång träffades vi på en parkering i Gävle. Han hade skägg, det hade inte jag.

AIK tar emot Luleå i morgon i en ganska så viktig match. Då ska jag göra som jag brukar, klä mig i svart och gult, bli primitiv som fan och tokheja på Gnaget. Nån gång under matchen, kanske i samband med ett power break, ska jag min vana trogen skicka en blick till andra sidan rinken. Där sitter Prozac, ska jag tänka. Snart klagar han på Rudslätt. Snart sopförklarar han Zzzednik. Titta, titta, nu sitter han och spanar på den där vakten som han tycker är så sexig!

Vi ska nog ses nån gång igen. Kanske på en parkeringsplats i Gävle. Och konstatera att kärleken till Gnaget förde oss samman.