Drömmen om Belinda

Herrens vägar äro outgrundliga. Igår kväll fick jag inte se hockey på teve, så jag rattade in radiosporten istället. Trodde jag. Men det blev nåt fel, jag hamnade på en helt annan kanal. Istället för Lars-Gunnar Janssons gemytliga expertröst fick jag höra skönsång med Belinda Carlisle. Hastigt och lustigt glömde jag både slutspelshockeyn och radiosporten. Jag menar, Belinda Carlisle! Hon var min andra love i livet (Pernilla Wahlgren var min första). Som naggande god liten gnagargrabb var jag hemligt förälskad i Belinda Carlisle. Hon var the drömtjej för Boris, 10 bast.

På mitt pojkrums väggar fanns det förstås plats för både en och annan svartgul hjälte. Det var Bosse Berglund, Mats Thelin, Bröderna Gradin. Det var Björn Kindlund och Anders Hjelm. Thomas Bjuhr och, naturligtvis, Per-Erik Eklund. Men tapeterna smyckades med kvinnlig fägring också. Och det var inte bara dambandy. Som romantiskt lagd femåring hade jag upptäckt Pernilla Wahlgren. Det låter väl som ett skämt men för en gångs skull är jag fullständigt uppriktig: Fem år gammal smed jag högt flygande planer. När jag blev stor skulle jag gifta mig med Pernilla Wahlgren. Ja, herregud. Drömmen sprack förstås men den följdes av nya. 1990 väcktes drömmen om Belinda.

Det var inte ögonen eller håret. Det var inte hennes vackra vader. Sånt där var jag alldeles för ung för att fästa mig vid. Ytlig och formfixerad blev jag faktiskt inte förrän långt senare (även om jag förstås redan då tyckte att hon var snygg). Men det var allltså inte benen eller brösten som fick mig på fall, det var rösten. Belinda Carlisles röst drabbade mig som ett slag i magen, som en pil rakt in i hjärtat. Hon sjöng så snyggt, tyckte jag. En som sjunger så där snyggt måste ju vara ett riktigt kap. Så jag smygförälskade mig i Belinda. Varje gång hon spelades på radion fick jag något varmt i kroppen. Som om solen och himlens alla stjärnor brann inom mig.

Det var som när man låg i sängen och lyssnade på radiosporten och den där berömda måljingeln kom. Pulsen steg, man visste att nu, nu händer det något. Men ändå på ett helt annat sätt. Kärleken till ett hockeylag kan ju inte jämföras med kärleken till en människa. Det är kärlek på två helt olika plan. Tids nog lärde jag mig att kärleken till Belinda Carlisle - eller kanske snarare hennes röst - nog inte heller den på riktigt kunde jämföras med kärleken till en människa. Belinda Carlisle förblev en röst, ett fantasiobjekt för en kärlekskrank spoling. Men än idag, varje gång jag hör en låt med Belinda Carlisle, påminns jag om pojken jag en gång var. Han som drömde och smed planer. Han som levde lika mycket i fantasin som i verkligheten.

Jag vet inte om så mycket har förändrats egentligen. Visst växte han upp och blev vuxen, gnagargrabben med planerna. Han bevarade sin känsla för tjejtjuseri. Han blev sambo och pappa, baconlover och bloggbundis. Han började sopsortera och oroa sig för framtiden. När är det rätt läge att börja pensionsspara? Drömmarna drömdes vidare, planerna tycktes aldrig kunna bli för stora. Jag är nog inte riktigt klok när allt kommer omkring. För faktum är att jag på fullaste allvar har börjat tro på det omöjliga. Jag tror att Gnaget, redan i år, har chansen att vinna SM-guld i ishockey. Kalla det hybris om ni vill. Kalla det dårskap. Jag kallar det drömmen om AIK.