Split vision: Red Boris vs White Boris

Det är med blandade känslor som jag bloggar ikväll. Glädjen över ännu en seger grumlas av MacNevins allvarliga skada.

Man skulle kunna säga att jag känner mig en aning splittrad. På mer än ett sätt dessutom. För att klara ut situationen och balansera upp intrycken låter jag mig inspireras av Svenska Dagbladet och dess differentierade sportredaktion. Jag går med andra ord bananas och gör en Bängsson. Därmed behandlas kvällens match ur två helt olika perspektiv: Ett rött och ett vitt. Vi börjar med det röda perspektivet.

¤ ¤ ¤

Red Boris är en tikare med örnkoll. Han ser allt som behöver ses över. Han gillar att, med vässade klor och kraftfull näbb, störtdyka mot ettriga gnagare. Nedan delger han sin version av sanningen:

Det blev torsk för Timrå för andra gången i följd mot AIK efter tamt spel och en undermålig insats. Och det blev 1-4, precis som i det förra mötet. Det känns som en dålig repris.

Laget gör sin sämsta match för säsongen. Igen. Trots att man möter ett sopigt gäng med en allsvensk trupp, som med mycket tur och lite skicklighet har lyckats plocka pinnar på slutet, så förlorar man alltså. Spelarna borde skämmas. Tränarna borde sparkas. Endast publiken höll elitserieklass denna tragiska kväll. Utspökade som sig bör i en hall en weekend buade man varenda gång en AIK:are tacklade en tikare. Man bar fram sitt lag ända fram till 0-2. Vid ett par tillfällen lyckades man till och med överrösta den gästande AIK-klacken. Ingen kan säga att inte fansen gjorde sitt.

Ärligt talat så fattar jag inte riktigt vad som har hänt med Timrå. Laget har ju varit så bra på slutet. Ändå blir det inga segrar.

Men mot AIK, seriens klart svagaste lag, ska man bara inte kunna förlora. Särskilt inte två gånger i rad. Och verkligen inte på hemma-plan. Det är naturligtvis pinsamt, patetiskt, pruttigt och pluttigt. Man undrar ju vad det är som gått snett? Timrå skulle ju nästan slåss om fjärdeplatsen. Timrå skulle ju vara ett givet slutspelslag. Nu blev det återigen platt fall för Perras pöjker. Red Boris är fett besviken och skriver utan att blinka: Pilutta dig Pitkämäki! Perkele Pärssinen! Och paskapää Pikkarainen - din penis!

Nu blir det landslagsuppehåll och kanske är det lika bra. Timrå har mycket att fundera på. AIK däremot ska vara glada över de pinnar de har. Fasth det förstås, det finns nog saker att fnula på även där. Utan den duglige keepern hade AIK antagligen varit sämre än Väsby.

¤ ¤ ¤

White Boris är en gnagare med klös. Han river, driver och skriver. Han älskar att se AIK vinna lika mycket som han hatar att se dem förlora. Här kommer hans subjektiva version av sanningen:

AIK vinner igen och det börjar nästan bli tjatigt. Femte raka nu och precis som i föregående fyra segermatcher dominerar vi spelmässigt.

Men det började sådär. Timrå tog initiativet i första perioden, samtidigt som AIK slarvade och gav bort pucken i märkliga lägen. Hemmalaget stressade och pressade och ett tag väntade man bara på att det skulle bli ett mål i baken. Fasth spelade emellertid stabilt som han brukar, försvarsspelet i egen zon fungerade närmast fläckfritt. Trots Timrås tryck så skapade AIK en del framåt. Men visst kändes det lite grann som ett rån när Pavlikovsky styrde in 0-1 efter 16.31.

Målet gav mersmak och strax för paus var AIK faktiskt nära att utöka ledningen. 0-2 i det läget hade dock varit lite väl orättvist.

I andra perioden tog AIK över matchen. Det påminde en hel del om senast vi var på besök i E.ON Arena. Nu som då fungerade vårat power play. Två mål på två försök. Det andra varade längre än två minuter dock, detta som en följd av att Timrås buse och ärkesvin, Ilkka Pikkarainen, knuffat Josh MacNevin i ryggen och därmed orsakat det fall som så olyckligt ledde fram till ett befarat benbrott. Än så länge vet vi inte hur illa ställt det är med Josh men antagligen blir han borta en lång tid framöver.

Pikkarainen fick 5 minuter plus matchstraff för sitt fega tilltag. Avstängning är förhoppningsvis att vänta.

Utan Josh MacNevin men med Dick Tärnström på uppgång behöll AIK kommandot resten av den andra perioden. Laget spelade riktigt bra. Utmärkt försvarsspel, lysande spelvändningar och som sagt: två mål i numerärt överläge. AIK blir bättre och bättre på att förvalta de lägen som ges. Tärnström tycks ha fått upp ångan efter en trög inledning på säsongen. I tredje perioden ledde han lagets defensiv, då AIK spelade på resultat. Timrå fick in en reducering i spel 5 mot 4 men sedan var det stopp.

Kent McDonell slog spiken i kistan med 1-4 i öppen bur. Det var för övrigt kanadensarens tredje poäng för kvällen (1+2).

Det är som om allting pekar åt rätt håll för närvarande. AIK visar i match efter match att man definitivt har vuxit i elitseriekostymen. Ikväll vinner man sånär tekningsstatistiken till och med (30-29). Om det inte hade varit för MacNevins obehagliga skada så vore det väl mungiporna uppåt. Nu blev det dock smolk i bägaren och en väldigt dyrköpt seger. Tankarna går i första hand till Josh MacNevin, men samtidigt till AIK som verkligen har blivit ett lag att räkna med.

I MacNevins frånvaro blir det nu upp till bevis för Henrik Nilsson, en talangfull och offensivt skicklig back som, precis som MacNevin, är rightskytt. David Engblom har också visat sig duktig på backplats. Även om MacNevin, som så här långt har varit AIK:s genomgående bästa back, skulle missa resten av säsongen, så är jag inte helt säker på att det blir aktuellt med någon omedelbar förstärkning utifrån. Men man vet aldrig. Kanske smider Gozzi planer redan nu.

Nu väntar i alla fall nio dagars uppehåll. AIK går till vila som seriens formstarkaste lag. Fem raka segrar. Femton poäng av femton möjliga. Och därmed en välförtjänt sjätteplats i elitserietabellen.

Tabellen, ja. Det är den där saken som fortfarande inte ljuger.