Laget med det lila extra

En mindre bra förstaperiod. En riktigt bra andraperiod. Sedan en hyfsad tredjeperiod. Men bara ett mål framåt.

Det höll på bli ännu en sån där dålig repris. En sån där som Jan Banan och hans klubbkamrater tycker så illa om. Vid 2-0 funderade jag på att söka jobb på Svenskan. Men så tryckte McDonell in en retur och då släppte jag tanken på mig och JB i myspysiga pyjamasar. Det var nog lika bra det. Tänk er själva; en barnslig Boris hand i hand med en butter banan. Vilken kulturkrock!

Till skillnad mot förra gången i Karlstad så tycker jag att AIK i kväll var riktigt nära. Med bättre skärpa framåt kunde de ha blitt seger.

Toskala verkade lite rostig i början, släppte en del halvkonstiga returer, men sedan spelade han upp sig. Tvåan borde han nog ha knipit men de många avancerade räddningarna vägde upp det där misstaget. Det var inte på grund av Toskala som AIK förlorade. Laget skapade tillräckligt mycket chanser för att vinna matchen. Med normal utdelning skulle slutresultatet sett annorlunda ut.

Färjestad skapade förvisso minst lika mycket farligheter som AIK. Men jag skriver alltså ur ett svartgult perspektiv.

Jag saknade Nemeth i kväll. Han behövs i egen zon, runt kassen, vid sargen. Inget ont om de backar som spelade men Nemeths tyngd har de inte. Stefan Johanssons assist fram till 2-0 var förstås ingen höjdare men alla gör vi våra misstag. Ett tag trodde jag faktiskt att Johan Anderssons skott gick i mål. Jag hann få ribba men rasslet uteblev. Dicken var bra igen. Stod upp som han brukar numera. Bång visade potential.

Färjestad var snäppet hetare i kväll. Så är de också laget med det lila extra. Kaffet smakade sådär men säg den som bangar en påtår.