#20 Daniel Bång: Kall som is

Ingen spelare i AIK är mig så kär som Daniel Bång. Just därför känns det trist att skriva detta: Bång är inte bra just nu.

Det är förstås inte första gången som han inleder en säsong på det här viset. Tvärtom. Vanligtvis kommer Bång igång först efter ett tiotal matcher. Men varför är det så? Varför är Bång så trögstartad? Jag undrar jag. Slarvar han på försäsongen? Har han ont i kroppen? Är det bara oflyt? Jag skulle bra gärna vilja veta varför det ser ut som det gör. Inför denna säsong var jag säker på att Bång skulle få sitt stora genombrott. Jag såg det framför mig: Bång i samma form som under kvartsfinalserien mot HV, fast under hela säsongen. Bång som hänsynslös både sarggnuggare och måltuggare. Ett kraftpaket på snabba grillor, ständigt på språng och på gång.

Hittills har jag mest sett en halvtrög brunkare som alldeles för sällan blixtrar till. Det duger inte. Inte för fem öre.

Daniel Bång ska tillsammans med Sandberg vara med och leda lagets offensiv. Han ska dominera på isen. Som jag ser det har han alla verktyg som behövs för att vara en stjärna i Elitserien. Med den fysiken, skridskoåkningen, explosiviteten och vinnarskallen bör Bång kunna konkurrera om en landslagsplats. Men där är han inte just nu. Inte i närheten faktiskt. Efter sju omgångar står Bång på noll poäng och fyra utvisningsminuter. Enligt den officiella statistiken har han delat ut fem riktiga tacklingar. Det är alldeles för vekt och blekt. En snabbsökning i minnet ger samma resultat som statistikkollen: Bång har egentligen bara gjort en riktigt bra match hittills – mot Frölunda hemma. I övrigt har han varit mer eller mindre osynlig.

Daniel Bång är en spelare som i form är värd hela entrébiljetten och säsongskortskostnaden. Ur form gör han mig bitter och besviken.

Jag pröjsar inte för att se Gnaget gnugga på. Jag pröjsar för att se skön hockeyunderhållning med extra mycket Bång. Jag vill ha frisk och frejdig hockey, tuffa tacklingar och snygga mål. En välspelad 0-0-match kan vara okej. Tre undermåliga skitmatcher suger. Bång är en viktig del i detta. Får han bara fart på rören och börjar producera så kan jag närmast garantera att min gnisslande gälla verbala fiol tystnar. Efter gårdagens bortkastade hundringar - jodå, jag vädrade mitt missnöje lagom högt under matchen - är jag emellertid sur som en citron, grinig som en grek. Jag vill ha Ding Ding Ding och Bång på gång. Jag vill ha hårda skott och raka rör, hockey som lockar, pockar och förför. Det är ju det jag vill. Det kanske inte alltid framgår men jag föredrar faktiskt att bara vara tyst och cool.