15 oktober

Vid chiffonjéklaffen en jämngrå kväll.

*

I en av smålådorna hittade jag nyss en liten bloggpost, i vilken det stod skrivet några ord med min egen sköna stajl, sådan den var för ett antal år sedan - för varje bloggares stajl förändras oavbrutet, en liten smula varje år, kanske omärkligt för honom själv, men ändå lika oundvikligt och säkert som ansiktet, hållningen, rörelserna och själen samt den ständigt återkommande ballefjongen.

Det stod skrivet:

"Ingenting förringar och drar ned en människa så, som medvetandet att icke vara älskad."

När skrev jag det? Är det en reflexion av mig själv, eller är det ett citat som jag har snott?

Minns inte.

*

De ärelystna förstår jag. Jag behöver bara sitta på min plats på Hovet och höra AIK-sångerna från klacken för att känna ett fett om än visserligen snabbt förflyktigat begär efter att härska över våra motståndare och låta kröna kvällen med ett mål i tom kasse.

Men det skall vara medan jag lever; resten må gärna vara tystnad. Aldrig har jag förstått dem som jaga efter ett odödligt namn. Mänsklighetens minne är bristfälligt och orättvist, och våra äldsta och största välgörare ha vi glömt. Vem uppfann pucken? Isidor uppfann AIK och trettio år senare började AIK spela hockey, men vem uppfann pucken? Vem uppfann klubban? Ingen vet det. Till gengäld har historien bevarat namnet på Håkan: Loob, numera karlstatös. Han kokade kaffet lila. - Och den drummeln som satte första kassen i Jönsköping för att gnagarna icke skulle glömma hans namn, han vann mycket riktigt sitt mål och står mig veterligen än och flinar i fejan på Fasth.

*

Han vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad. Han vill ingiva människorna någon slags känsla. Själen ryser för tomrummet och vill kontakt till vad pris som helst.

*

Läs även: Doktor Glas av Hjalmar Söderberg