Brynäs Tigers

Mormors favoriter kan man inte tycka illa om. För Boris är Brynäs lite grann som en släktklenod i porslin. En kitschig tiger i ett vardagsrumshörn. Något som man bryr sig lagom mycket om, vårdar så smått och håller ett öga på i smyg. Man vill inte gärna att den ska gå sönder, dyrgripen. Om en barnslig gäst på tre-fyra år sådär råkar sätta sig på den går man i spinn. Om en vuxen får för sig att kalla den ful knyter man näven i fickan och spänner blicken. Kom inte här och snacka, liksom. Tigern är en vän, ett minne ifrån länge sen. Jag är inte jätteförtjust i den men om någon jävel fick för sig att ta klenoden ifrån mig skulle jag bli galen som Greken. Ja, det skulle kännas tomt och konstigt att leva utan tigern.

Jag putsar upp den lagom till jul. Därefter får den vila, samla damm och grina illa. Sedan i somras kallar vi den Mysnäs, lillgrabben och jag. Vi diggar ränderna och stajlen, tänderna, emaljen. Färgerna, öronen, morrhåren, svansen. Det är något visst med en tiger som visar tänderna men tiger. På något suspekt sätt inger den respekt.

I familjen Boris lär man sig att vårda mormors favoriter. Ett tag tänkte vi ta bilen upp till Gävle och se Mysnäs sättas på plats på plats. Men saker kom emellan, en 40-årsfest, en massa måsten. Men det går fler tåg och säsongen är lång. Fastän jag fantiserar om att ta porslinstigern till antikrundan, få den värderad och såld en gång för alla, håller jag fast vid den som ett barn håller fast vid sin första nallebjörn. Även om det en dag som denna tar emot att säga det, så är minnet av Mysnäs en del av mitt liv. Ibland håller jag en tumme för Tigers. Ibland unnar jag dem ett trettonde guld.

Men idag får Mysnäs stryk. När kattens lek med råttan blir råttans lek med katten känner Boris ingen som helst sympati. Och mormor har sedan länge lärt sig att halvhålla på Gnaget.