Hela Sverige skrattar (och Boris med)

Igår var en sur, idag är en glad. Allvarligt talat: Kan man göra annat än skratta och skaka på skallen åt eländet?

Från 7-2 till 7-7 på dryga fem minuter och därefter straffade efter omspolning. Ja, jag säger då det. AIK:s ras mot HV på Hovet är ju egentligen inget annat än ett fett dåligt skämt. Som gnagare hade jag visserligen lätt för att hålla mig för skratt igår kväll, jag hade till och med svårt att sova inatt. Och när jag läste Janne Bengtsson i SvD i morse blev jag grinigare än grek. Men kan ni tänka er; solen steg över stan även denna dag. Och minnesbilden av HV:s gris som tacklades blank och klar av den store lille Viklund är värd att vårda.

I tunnelbanan spelades det dragspel igen och det är ju nästan alltid lika trevligt. Särskilt när man är stressad och lite sen.

På pressbyrån vid universitetet blev jag halvt hånad av en fjunig djurgårdare med ankstjärtsfrisyr. Jag tyckte mig se hur han kollade in min AIK-väska och flinade upp sig, men han sa ingenting. För en sekund drabbades jag av primitiv lust att ta tre bananer, betala för två och medelst överraskande manöver mosa dem mot babianballen. Men det gjorde jag förstås inte. Man är ju ingen sån dära huligan liksom. Istället sträckte jag ut en hand och sa grattis lillebror. Såg att ni torskade mot AIK igår. Gårdaren fattade förstås ingenting.

Sanning att säga så piggade en lunchpling till kompis Greken upp. Han bara garvade och sjöng: "Svensson till landslaget, tja la la la la la la". Nästa samtal gick till Baloo, som också hade nära till skratt.
Vi enades om att när en förlust känns mindre som än en förlust och mer som ett formidabelt fiasko är det lätt hänt att man låter humorn gå ut över humöret. Först blir man förbannad och sur men därefter går man vidare in i ett tillstånd av småskratt och uppgivenhet. Shit happens liksom. Kalla det försvarsmekanismer. För min del blir i alla fall ingenting bättre av att hänga läpp och idka depp. På't igen bara!

Ju mer jag tänker på gårdagens märkliga match, desto mer inser jag hur komisk den måste ha tett sig för utomstående betraktare.

Folk måste ju ha fått magknip av skratt-och-fnatt-attacker. En och annan sportfåne flinade (och flinar) så klart lite extra för att det var just AIK som fick däng. Det hör till. Så är det när man är storklubb, om än utan storpublik. Som gnagare får man lov att acceptera att det tycks och tänks om vårt lag, våra spelare och supportrar både här och där och i bondesfär. Det är på gott och ont och man ska inte klaga. Se det som ett bevis för vår storhet och betydelse istället. Och säg så här: Hur hade det låtit från mig och allehanda AIK:are om det hade varit Skansen eller något annat brödgäng som tappat taget likt gårdagens Gnaget?

Nä, man kan inte gå omkring och ta sig själv på fullaste allvar precis hela tiden. Ska man flina åt andra måste man också kunna skratta åt sig själv. Vi snackar humor och humör här. Humor och humör...

* * *

När jag vid middagstid kände mig lite ledsen över gårdagen gick jag ut på balkongen och vädrade höstluft. Som alltid numera fick jag se bygget bortom brajland. Med denna bild säger jag bye bye för ikväll.

Stockholmsarenan - snart hemmaplan för ett division 1-lag nära mig.