Efter AIK-Frölunda: Mållös? Knappast!

Sextiofem mållösa minuter låter ju som ett riktigt sömnpiller. Men gårdagens match mellan AIK och Frölunda var allt annat än sömnig och trist.

Det var en tidig seriefinal som verkligen levde upp till de högt ställda förväntningarna. Frölunda kom till Hovet och bjöd upp till dans. Jag tror faktiskt inte att jag har sett en bättre noll-noll-match i hockey. Det var förvisso ingen klang-och jubelkväll igår, det bjöds varken på sprudlande anfallshockey eller mål, mål, mål. Det som istället fick mitt hockeyhjärta att slå volter av lycka var den höga spelkvaliteten. Jag såg två enormt försvarsstarka lag utmana varandra i byte efter byte efter byte. Det var tränarhockey när den är som bäst. I pausen mellan andra och tredje ställde någon frågan: Vem hade kunnat tro att AIK och Frölunda i femte omgången av Elitserien skulle se ut som två tungviktare med mästarambitioner? Inte salig Boris i alla fall.

Det är möjligt att jag överdriver en smula. Kanske har jag fått saker om bakfoten. Det har hänt förr om man säger. Men låt i så fall så vara. Jag njöt av spelet igår, älskade varenda sekund.

Min känsla under och efter matchen var och är att detta var en kamp mellan två riktigt bra lag. Jämfört med AIK:s fyra tidigare matcher så var denna den överlägset bästa sett till såväl lagens respektive insats som de individuella prestationerna. Jag kan inte på rak arm peka på någon enskild spelare som var dålig igår. Tvärtom. I princip samtliga spelare, i båda lagen, visade inställning och skicklighet. Frölunda imponerade på mig. AIK likaså. Målvakterna naturligtvis. Backarna. Och kanske framförallt: Forwards i samtliga formationer som aldrig slarvade i hemjobbet, som tog ansvar i samtliga zoner och som tog varje chans att vända spelet. Som med fart och frenesi gav sig dän på att skapa tryck och feta målchanser.

Inför straffarna satt jag och tänkte att även en torsk skulle kunna kännas acceptabel en hockeykväll som denna. Jag hade ingenting att klaga på överhuvudtaget. Båda lagen var väl värda sina pinnar. Fast AIK var förstås en aning bättre än Fröunda. Det finns en gräns för hur objektiv man som passionerad fan kan tillåta sig att vara.

* * *

I slutet av förlängingen önskade jag att Tobias Viklund skulle få äran att avgöra. Han skaffade sig också ett hyfsat läge i slutminuten men det ville sig inte riktigt i avslutet.

Tillsammans med Patric Blomdahl tycker jag att Vikund var bäst i Gnaget igår. Blomdahl har förresten, precis som Viklund, varit bra i samtliga matcher hittills. Han har utvecklat sin skridkoåkning, fått fart på kroppen, benen och rören och därmed blivit en bättre spelare än i fjol. Dessutom kommer han oftare till skott än tidigare, vilket förstås är kopplat till skridskoåkningen och den ökade smidigheten och explosiviteten. Förklaringen till "förvandlingen" finner vi HÄR.

Blomdahls handledsskott ser dessutom både hårdare och rappare ut än tidigare. Det syntes redan på försäsongen. Man förstår varför han får lägga straffar; även om gårdagskvällens skott klingade en aning för högt i klykan.

* * *

Viktor Fasth, Richard Gynge, Robert Rosén och Linus Videll. Där har vi AIK:s fyra stora matchvinnare den här säsongen. Poängen rullar redan in som de ska. Nu väntar jag bara på att Sandberg och Bång ska börja producera. Och på att Josh och McDonell ska ansluta. Sen gör det förstås inget om Salmonsson blir fit for fight också.

* * *

Plötsligt slår det mig: Vilket bra lag vi har!