När jag kysser Hovet

Ibland behöver man påminna sig om hur det var för att uppskatta det man har.

I morgon kväll är det äntligen dags för AIK att spela match på Hovet igen. Gissa om jag har längtat. Nog för att det bara är en i raden av träningsmatcher och nog för att motståndet består av ett numera allsvenskt SSK. Men ändå. Det är något särskilt varje gång, att ta promenaden uppför backen och över bron och se den där blå Hovet-skylten som lockar och drar. Det är ett av mitt livs stora nöjen. Att få gå på hockey, att få se mitt älskade AIK in action.

Eftersom jag bor blott ett stenkast från Hovet så händer det att jag går förbi även dagar då det inte spelas match. Ganska ofta går jag förbi, alltid med hockey i huvudet. Det är märkligt men verkligt; intresset som jag upptäckte som litet barn, som växte sig tokstort i tonåren men som mattades en aning runt tjugo, är idag större än någonsin tidigare. Jag tror det har med livets gång och min egen växelsång att göra. Efter att ha  kaosat runt i tillvaron under alldeles för lång tid har jag på senare år fått styrsel på mig själv. Jag lever numera ett inrutat men behagligt liv. Jag har min familj, mitt hem, mina studier, mina måsten. Och så AIK förstås.

Det finns nuförtiden få saker i min värld som går upp mot en kväll med Bång och kompani på isen och högtryck på läktarna. Känslan av att stå inne på Hovet i väntan på match, med halsduken i luften och med matchprogrammet i bakfickan, sjungandes Å vi e AIK - den känslan vill jag alltid återvända till. Därför tar jag backen upp till Hovet i morgon kväll. Därför går jag över bron och ser skylten på håll. Att det bara är en i raden av träningsmatcher och att trycket på läktarna därmed kanske uteblir spelar mindre roll. Det är AIK och det är Hovet och det är Gnagarhjärtat som slår.

* * *

När jag kysser Hovet är jag fri från alla hämningar
När jag kysser Hovet försvinner alla främlingar
Då är vi alla och envar, allt vi har
och vi lever här och nu i denna stund