Bloggens lilla kråka

Jag har en kråka på axeln som kaxar och kraxar. Kråkan gör anspråk och ställer krav. "Kvalitet, kompis, kvalitet", kraxar den.

Det börjar bli tradigt. Bloggen har förvisso fått fler besökare och kanske har den också blivit bättre med tiden, men frågan är om den har blivit roligare att underhålla. Jag känner mig less med jämna mellanrum. Känner att jag lägger lite för mycket tid på att formulera fyndighetsförsök för en lite för liten publik. Det kostar mer än det smakar som man säger. Och kråkan på axeln börjar bli jobbig.

Jag göder den efter bästa förmåga, med Bellman och trudelutter, rim och reson och försök till god ton. Kråkan förblir emellertid butter. Den kallar sig Luther och säger åt mig att förvalta mitt pund. Jag fattar inte riktigt vad den menar. Vadå pund? Jag får inte en spänn för att tralla och lalla. Inte ens tre kronor. Reines snabbköp vore en lönsammare affär. Det blåser allt snålare vindar i Borishov.

Kråkan pickar mig i skallen. "Du spårar, kompis, du spårar." Jag ger den rätt och erkänner min brist. Jag spårar och tappar tågan.

Det blev landslagsuppehåll och tid för reflektion. Jag dividerade och reviderade. Var det redan dags att summera det hittills skedda? Det kanske var på sin plats att sätta plus och minus på pretentioner och prestationer? Nä, jag vilade mitt fall. Jag lät det vara. Jag gödde min kråka och skrev för mig själv. Orkade inte riktigt ta hänsyn till dig som läser. Ibland måste man se om sitt hus och även i kväll skriver jag för att formulera en fundering.

Kråkan krafsar med klon. Den är trött och vill vila. Jag kanske väcker den igen lagom till jul. Inshallah.