Guldjakten börjar i Timrå

Senast AIK vann SM-guld i ishockey var jag inte ens fyra år fyllda. I en klassisk och mycket minnesvärd finalserie mosades den numera allsvenska playoffkandidaten Djurgården likt en klase brunruttna bananer med 3-0 i matcher.

Per-Erik Eklund dominerade slutspelet och var hela säsongens kung. Guldpuckenvinnare blev han. Per-Erik Eklund som - om Leif Boork inte hade råkat missa det där inbokade mötet på ett fik ett par år tidigare - mycket väl hade kunnat representera helt fel stockholmslag i finalserien 1984. Den mötesmissen kan faktiskt ha varit Boorchens bästa och mest uppskattade insats i karriären. För det förtjänar han viss respekt, twitterjoddlaren von Besserwiss.

* * *

Jag fick mitt första hockeyalbum hösten 1985. Ni vet, ett sånt där klisterbildsalbum från Panini. Jag minns fortfarande glädjen, den närmast euforiska känslan som infann sig, när paketet öppnades och däri låg Peter Gradin. För att inte tala om lyckoruset då jag klistrade in andra halvan av Per-Erik Eklund (i svartgul AIK-dress från 1984) på mittuppslaget. Under rutan med Eklunds dubbelbild stod det fakta om spelaren. Ålder, läng, vikt och så vidare. Och så klubb: Philadelphia Flyers. Utan Panini och Per-Erik hade jag antagligen inte haft Flyers som mitt lag i NHL idag.

Som inbiten, rättrogen supporter kan det vara lätt att glömma bort vilken roll slumpen en gång i tiden spelat. Man kan naturligtvis göra det lätt för sig och förklara med ödet. Eller som Lundell, skylla på stjärnorna. Själv har jag varken ödestro eller övertro och det skulle kännas förljuget att hävda att jag föddes till gnagare. Även om det naturligtvis låter både bra och korrekt. Men faktum är att jag en gång i livet gjorde ett val, naturligtvis påverkad av väluppfostrande familjemedlemmar, men ändå. Man föds inte till gnagare, man blir det.

Genom åren har jag ställts inför idel nya val. Det brukar ju vara så. Ty livet är i mångt och mycket en fråga om att välja. Ska det va ett säsongskort i år? Ska man sitta på långsidan eller stå i klacken? Ska man åka till Byske och se AIK eller stanna hemma och fira påsken? Ska man köpa båda matchtröjorna eller bara den ena? När det gäller AIK och sport så har det i mitt och säkerligen många andras fall inte alltid varit plånboken, eller för den delen hjärnan, som fått välja. Många gånger har det snarare varit hjärtats övertygande röst som fällt avgörandet i svåra frågor. En trygghet i sig. Världen är inte svart och vit, den är svart och gul.

* * *

När AIK nu går in i ännu en ny säsong så är det med drömmar av guld jag laddar och bloggar. Sedan återkomsten 2010 har AIK hunnit med två semifinaler. Hovet har alltmer blivit vad det en gång i tiden var; en borg för dunkande gnagarhjärtan. Fortfarande finns det mycket att göra för att fylla Hovet i match efter match, men AIK har kommit en bit på vägen. Vad gäller lagbygget så är det som bekant mycket som förlorats och mycket som lagts till. Experterna är som sig bör eniga i sin dom. Men låt dem hållas. Tändvätska brinner bättre än förväntningar. Själv är jag övertygad om att serien blir ungefär lika äckligt jämn som i fjol. AIK kan, tror jag, bli allt mellan sexa och tia.

De senaste två säsongerna har jag gått in i med en förhoppning om att i först hand undvika kvalserien. I år vill jag ha en slutspelsplats, varken mer eller mindre. Och därefter är det guld och bara guld som räknas.

* * *

Det är snart tjugonio år sedan AIK vann ett SM-guld i ishockey. Det är nästan lika länge sedan som jag förälskade mig i AIK:s hockeylag.

Idag har jag en egen son på tre och ett halvt. Han är sedan förra säsongen lika hemma på Hovet som jag och tillsammans ser vi fram emot kvällens premiär. Sedan grabben föddes har AIK hunnit med att vinna SM-guld i fotboll, hockeylaget har tagit sig tillbaka till eliten och Richard Gynge har blivit pojkrumsidolen nummer ett.
Jag ser ingen anledning till att det inte skulle kunna bli mer av det goda. Tränare Johnsson har ett förnamn som ger guldvibbar. Esa Pirnes kommer att visa sig värdig sitt nummer. Och Christian Sandberg tror jag blir hela säsongens stora utropstecken i AIK.

I februari-mars ska jag för övrigt bli pappa igen och ingenting vore mer passande än en BB-present med Little på ryggen.

* * *

Det finns förstås mycket mer att säga om säsongens upplaga av AIK och Elitserien. Men jag stannar här för nu och låter istället laget visa vad det kan. Guldjakten börjar i Timrå. Nu ger vi allt.