lördag 1 oktober 2011

Bulldozer

Det är kanske inte så konstigt att hockeyn alldeles för ofta ser ut som den gör numera. Jag menar småtrist, halvfeg och försiktig och med första-handsfokus på försvarsspel.

För när ett hockeylag av idag spelar friskt och frejdigt och på ett framgångsrikt sätt maler ner sin motståndare så fokuseras det nästan alltid först och främst på laget som går på pumpen. Laget som ligger under och släpper till. Vad gör de för fel? Varför låter de sig stressas och pressas? Det går inte en periodpaus utan att expertpennorna dras fram för att i detalj avslöja defensiva brister och tillkortakommanden.

Det är som att man från hockeytyckarhåll förutsätter att en lyckad offensiv alltid och i första hand måste bero på motståndarens svaga försvarsspel. Istället för tvärtom. Tränarhockey lika med tråkhockey?

Det är rätt märkligt kan jag tycka. Och faktiskt ganska irriterande. Särskilt irriterande blir det när jag inser hur detta i grunden trista och destruktiva tänk påverkat mitt eget sätt att se på det underbara spelet kallat hockey: I samband med att min hjärna registrerar ett snyggt mål aktiveras numera per automatik fel-sökar-funktionen. Hockeypuckot letar brister i det försvarande lagets uppträdande, istället för tvärtom. Det är alltså inte längre någons förtjänst att det blir mål, det är snarare någons fel.

Måhända överdriver jag en smula med flit. Men jag tror nog att det ligger något i min iakttagelse.

* * *

Som supporter utgår man naturligtvis alltid ifrån det egna lagets insats. När Brynäs dundrar på och kör över oss i två dryga perioder ser jag således inte i första hand ett snabbt, spelskickligt lag med mästarambitioner. Jag ser ett vilset, yrvaket Gnaget med snurriga skallar i hönsgården. Det tror jag alla gnagare gör som ser matchen, såväl på plats som på teve. Men så här ett par timmar efter att den feta ladyn ylat försöker jag lyfta blicken en aning. Vad var det för match jag såg, egentligen?

Jag tror att jag såg en match mellan ett hemmalag som trampade järnet från första nedsläpp och ett bortalag som närmast hopplöst försökte freda sig från baklängesmål. Brynäs spelade med fart och finess och skapade chans på chans på chans genom ett ruggigt vasst anfallsspel. De visade klass i nästan två hela perioder. AIK å sin sida hade minst sagt svårt att hänga med i svängarna. Laget blev fast i egen zon, lyckades inte knäcka Brynäs överlägsna offensiv. I slutet av andra perioden fick Gnaget emellertid kontakt. Och i tredje kom man nära, riktigt nära en kvittering.

Men Lill-Honken var grym idag. Nästan som i gammalt gott slag. Hans lag vann välförtjänt, om än till sist med ett nödrop.

* * *

Med risk för att verka inkonsekvent i mitt eget resonerande ska jag nu blunda för våra motståndares offensiva kvaliteter för en stund och istället kortfattat gnälla på AIK:s defensiv och dåliga starter.

AIK har emellanåt stora problem i egen zon. Vi såg det i Linköping, vi såg det i Gävle. Man har fruktansvärt svårt att på ett enkelt och effektivt sätt få med sig pucken över egen blå. Särskilt svårt har AIK i början av perioderna mot lag som anfaller med hög fart. Då hamnar man på hälarna, ser närmast oförberedda och rädda ut. Vad detta beror på - mer än att laget på andra sidan är friskusflinka och bra - kan antagligen inte ens Melin svara på. Han har ju praktiserat tidiga timeouts i ett par års tid nu.

Roger Melin är känd för sitt lugn och låga tonläge. Sympatiska drag hos en försiktig general. Kanske bör han ändå fundera på att tjacka megafon. Eller en blåslampa för trögstartade rövar. För någonstans verkar det som att det brister i uppladdningen. Frågan är var?

* * *

Den tunga torsken till trots; jag vill avsluta kvällens inlägg med att lyfta fram en särskild AIK-spelare som utmärkte sig positivt idag. Alla som såg matchen torde veta vem jag syftar på. Han inledde med tre feta tacklingar i första perioden och följde upp med ett kanonläge framför mål. I slutet av andra dundrade han in trean som gav oss svartgula hoppet tillbaka.

Från kall som is till het som spis. Som Boork eller vem det var sa under tevesändningen: Bulldozern Bång!

1 kommentar:

Anonym sa...

Bång var absolut bäst tillsammans med Viklund. Det var den gamla Bång som helt plötsligt dök upp från ingenstans.