Vi gav bort allt - nu tar vi tillbaka det!

AIK gick in i säsongen med löftet att man skulle ge allt. "Nu ger vi allt", sa Dicken, Fish och Blomdahl. Sen gick de sönder. "Nu ger vi allt", sa Viklund och Sandberg. Sen gav de bort allt. "Nu ger vi allt", sa Nordström. Sen gav han allt men fick inget igen. Och på Hovet gapade sektionerna halvtomma. Och i båset var det ingen ordning alls. Och Perra blev ifrågasatt och Gozzi likaså och laget blev utbuat och själv hävdade jag bestämt att årets upplaga av Gnaget var den sämsta jag sett sedan 2001/02.

Men det var då det. Och nu är det nu. Nu är det ett annat AIK än det var för ett par veckor sedan.

Förutsättningarna inför kvällens match i Gävle var dessa: Seriens bästa hemmalag skulle ta emot seriens sämsta bortalag. Serieettan mot serietian. Regerande svenska mästarlaget Brynäs mot ett skadedrabbat AIK. Ändå hade jag på känn att det skulle bli en bra kväll ikväll. Och det blev det ju. AIK har haft relativt lätt i Gävle de senaste säsongerna, vunnit mer än man förlorat i Läkerolen och kanske satt griller i huvet på Jonsson & Co. Helt klart har Brynäs problem med AIK. Att Brynäs dessutom kom till spel med en färsk tripp till Finland i benen gjorde inte förutsättningarna sämre; det fanns faktiskt en hel del som talade för att AIK skulle ta höstens första bortaseger ikväll.

* * *

Det var mycket som var vackert ur gnagisk synvinkel i Gävle. Känner att jag måste nämna några av alla avgörande sekvenser som etsade sig fast:

Fredrik Hynnings fräcka och läckra mål fram till 1-2, då han först lurar klumpedunsen Sundqvist och sen sätter full fart mot kassen, fintar upp Rahm på läktaren och lägger in pucken.

Tobias Viklunds uppoffrande spel framför egen kasse, då han i mitten av tredje perioden täcker skott med ansiktet före.

Samme Viklunds sargpass till Hynning, Hynnings skridskoåkning och framspelning till Jocke Nordström och Nordströms avslutning fram till 1-4 i spel fyra mot fem.

Daniel Larssons räddning på Widings skott vid ställningen 1-3 (eller om det var 1-4).

Esa Pirnes två tacklingar i ett och samma byte, som på sätt och vis blir startsignalen på AIK:s resning ur den djupa svacka som man dessförinnan försatt sig i under inledningen av andra perioden.

Perra Johnssons ärliga och öppenhjärtiga sätt att svara på svåra frågor efter matchen.

* * *

Det finns mycket att lyfta fram efter en seger som den ikväll. AIK är helt klart på rätt väg men vi ska inte sväva iväg för den sakens skull.

Vid enstaka tillfällen gjorde sig tidigare synder påminda. Det både duttades och pluttades ett par gånger för mycket i egen zon. Svackan i inledningen av andra perioden hade kunnat kosta segern. Vi drar på oss flera onödiga utvisningar i offensiv zon... Men i stort så gör AIK en riktigt bra och gedigen match. Som supporter blir man stolt över laget. Man blir stolt över den moral och krigarmentalitet som finns bland både spelare och ledare. Och man blir stolt över att höra alla gnagare på plats, som sjunger och stöttar laget matchen igenom.

* * *

Fram till för inte så länge sedan var det AIK som bjöd på chanser och motståndarna som tackade och tog för sig. Sedan andra perioden i Linköping är det nästan tvärtom.

AIK jobbar hårdare, smartare och bättre än man gjorde före LHC borta. De individuella misstagen blir färre i takt med att spelarna ligger närmare varandra och ser till att hjälpa varandra ur trängda lägen. Passningarna sitter, farten är högre. AIK skjuter mer, driver bättre och hårdare på mål. Dåliga lag får studsarna emot sig, låter motståndarna ta hand om returer och femti-femti-puckar. Bra lag däremot har flyt, får studsarna med sig och tar saken i egna händer. Det är inte en fråga om tur, det är en fråga om skicklighet och hårt, smart jobb.

AIK:s vinster över Luleå och Brynäs har varit välförtjänta. De sex senaste poängen är kvitton på att Perra och pöjkera gör saker och ting rätt. Vi gav bort allt - nu tar vi tillbaka det!