Vi gav bort allt - nu tar vi tillbaka det!

AIK gick in i säsongen med löftet att man skulle ge allt. "Nu ger vi allt", sa Dicken, Fish och Blomdahl. Sen gick de sönder. "Nu ger vi allt", sa Viklund och Sandberg. Sen gav de bort allt. "Nu ger vi allt", sa Nordström. Sen gav han allt men fick inget igen. Och på Hovet gapade sektionerna halvtomma. Och i båset var det ingen ordning alls. Och Perra blev ifrågasatt och Gozzi likaså och laget blev utbuat och själv hävdade jag bestämt att årets upplaga av Gnaget var den sämsta jag sett sedan 2001/02.

Men det var då det. Och nu är det nu. Nu är det ett annat AIK än det var för ett par veckor sedan.

Förutsättningarna inför kvällens match i Gävle var dessa: Seriens bästa hemmalag skulle ta emot seriens sämsta bortalag. Serieettan mot serietian. Regerande svenska mästarlaget Brynäs mot ett skadedrabbat AIK. Ändå hade jag på känn att det skulle bli en bra kväll ikväll. Och det blev det ju. AIK har haft relativt lätt i Gävle de senaste säsongerna, vunnit mer än man förlorat i Läkerolen och kanske satt griller i huvet på Jonsson & Co. Helt klart har Brynäs problem med AIK. Att Brynäs dessutom kom till spel med en färsk tripp till Finland i benen gjorde inte förutsättningarna sämre; det fanns faktiskt en hel del som talade för att AIK skulle ta höstens första bortaseger ikväll.

* * *

Det var mycket som var vackert ur gnagisk synvinkel i Gävle. Känner att jag måste nämna några av alla avgörande sekvenser som etsade sig fast:

Fredrik Hynnings fräcka och läckra mål fram till 1-2, då han först lurar klumpedunsen Sundqvist och sen sätter full fart mot kassen, fintar upp Rahm på läktaren och lägger in pucken.

Tobias Viklunds uppoffrande spel framför egen kasse, då han i mitten av tredje perioden täcker skott med ansiktet före.

Samme Viklunds sargpass till Hynning, Hynnings skridskoåkning och framspelning till Jocke Nordström och Nordströms avslutning fram till 1-4 i spel fyra mot fem.

Daniel Larssons räddning på Widings skott vid ställningen 1-3 (eller om det var 1-4).

Esa Pirnes två tacklingar i ett och samma byte, som på sätt och vis blir startsignalen på AIK:s resning ur den djupa svacka som man dessförinnan försatt sig i under inledningen av andra perioden.

Perra Johnssons ärliga och öppenhjärtiga sätt att svara på svåra frågor efter matchen.

* * *

Det finns mycket att lyfta fram efter en seger som den ikväll. AIK är helt klart på rätt väg men vi ska inte sväva iväg för den sakens skull.

Vid enstaka tillfällen gjorde sig tidigare synder påminda. Det både duttades och pluttades ett par gånger för mycket i egen zon. Svackan i inledningen av andra perioden hade kunnat kosta segern. Vi drar på oss flera onödiga utvisningar i offensiv zon... Men i stort så gör AIK en riktigt bra och gedigen match. Som supporter blir man stolt över laget. Man blir stolt över den moral och krigarmentalitet som finns bland både spelare och ledare. Och man blir stolt över att höra alla gnagare på plats, som sjunger och stöttar laget matchen igenom.

* * *

Fram till för inte så länge sedan var det AIK som bjöd på chanser och motståndarna som tackade och tog för sig. Sedan andra perioden i Linköping är det nästan tvärtom.

AIK jobbar hårdare, smartare och bättre än man gjorde före LHC borta. De individuella misstagen blir färre i takt med att spelarna ligger närmare varandra och ser till att hjälpa varandra ur trängda lägen. Passningarna sitter, farten är högre. AIK skjuter mer, driver bättre och hårdare på mål. Dåliga lag får studsarna emot sig, låter motståndarna ta hand om returer och femti-femti-puckar. Bra lag däremot har flyt, får studsarna med sig och tar saken i egna händer. Det är inte en fråga om tur, det är en fråga om skicklighet och hårt, smart jobb.

AIK:s vinster över Luleå och Brynäs har varit välförtjänta. De sex senaste poängen är kvitton på att Perra och pöjkera gör saker och ting rätt. Vi gav bort allt - nu tar vi tillbaka det!

Mysnäs i Märsta

Mysnäs ja. Just precis Mysnäs. Brynäs heter nuförtiden exakt just så här hemma där jag bor. Mysnäs.

Det är inte jag som har bestämt det. Det har min lille grabb som är två och ett halvt och redan hockeyfantast gjort alldeles själv. Ajkå Mysnäs, säger han och pekar på min biljett från igår. Ajkå Mysnäs. Vi har en lediga fridens fredag idag, grabben min och jag, och vi ägnar morgonen åt att läsa matchprogrammet till frukost. Sen leker vi med hockeyspelsgubbar och gör tusen miljoner mål. Vi bloggar oss ett inlägg och har det bra. AIK vann över Brynäs igår, säger vi. Ajkå vann! Ajkå Mysnäs.

* * *

Men det blev inte bara Mysnäs i Märsta igår. Det blev J18 på Ritorp också. Tillsammans med mina vänner Eddie och Mary värmde jag upp med 9-2 på Västerås. Därefter körde vi till Märsta och körde över Mysnäs. Det regnade när vi kom fram men solen sken i våra hjärtan och det blev en lyckad kväll på många sätt. AIK imponerade, det mesta var faktiskt över förväntan. Det var försäsongens första riktiga träningsmatch, mot ett Brynäs som fått beröm för att ha mosat Almtuna. Nu gick de på pumpen mot ett spelsuget Gnaget. Skottstatistiken säger en del om inte allt. 43-14 till AIK. Vi kunde ha gjort fler mål än fyra men Svedberg var bra och avsluten var sådär. Brynäs stack upp ibland men sett till hela matchen så var segern odiskutabel. Stundtals var det bara AIK, AIK, AIK. Och i högtalarna spelade de Springsteens Born to run. (Enligt Prozacs blogg spelades även Rosa helikopter i ett avbrott men det måste jag ha missat. Antagligen för att jag just då var fullt upptagen med att uppdatera min senaste spellista med The Pinks-hits.)

Viklund var mycket bra och fick kröna sin kväll med ett härligt skott i mål. Min vän Mary påtalade hur lik han är Oscar Steen i åkningen. Efter att ha kollat in stajlen noga nickade jag instämmande.

Videll såg ut att trivas ihop med Sandberg och Bång. Många sköna dragningar, ett antal fina framspelningar. Samtliga i kedjan kunde ha blivit målskyttar. Bång och Videll borde nog ha blivit det.

Aspeqvist är en rolig och ny bekantskap. Jag tror att han har goda chanser att få bli kvar. Offensiv och frejdig back som inte tvekar att fullfölja när möjligheten dyker upp.

Fasth hade en svår kväll på jobbet. Sällan testad och när det väl hettade till så hettade det till. Andra målet slank in under armen. Därefter stod han pall. Fasth släpper nästan aldrig mer än två puckar. Sedan spelar det ingen roll om motståndarna skjuter 43 skott eller 14. Det känns alltid lika tryggt.

David... Lillieström-Karlsson. Jag lär mig aldrig hans namn. Varje gång jag ska säga det blir det en ofrivillig paus. Men igår lärde jag mig att David... Lillieström-Karlsson är en jättetalang. Väldigt roligt att se honom på isen.

Joakim Nordström. Vilken match han gör! Ser betydligt starkare ut än för ett år sen. Jag tror att han går mot ett stort genombrott. Bäst på plan igår och ett varningens finger i luften: Se upp för nummer 13 i vinter!

Ja, det var en härlig hockeykväll i Märsta. Men mysnäsfaktorn till trots, det finns alltid något att gnälla över: Det är härligt att se Videll tillbaka i AIK. Men varför i tröja nummer 33? Jag förstår det inte. Om det nu är så att AIK måste spela i fjolårets tröjor under försäsongen så kan man väl åtminstone se till att tejpa över den ena trean på Engbloms tröja? Namnet är ju redan struket så det kan knappast vara ett problem att göra detsamma med en siffra. Jag stör mig på riktigt på det där och jag är inte ensam.

* * *

Ajkå Timjå säger grabben i knät. Ajkå Timjå. Vi är klara med Mysnäs i Märsta och det är dags att dra vidare. Hockeyspelet väntar. Ajkå-gubbar och Timjå-gubbar. Det är Christian Sandberg och Dick Tärnström och David Engblom och Fredrik Carlsson. Och det är en målvakt med nummer 35 men vi låtsas att det är Viktor Fasth. Och när vi gör mål gör vi high five och sen gör vi mål igen. Och igen och igen och igen. Och jag är Daniel Bång.