I morgon ska jag se min första match med AIK:s hockeydamer och det är inte utan att det pirrar i både kropp och snopp. Jag har varit inne på det tidigare i bloggen men nånting säger mig att allvaret gått merparten förbi; jag har ställt in mig på att förälska mig i AIK Dam denna säsong. Jag har bestämt mig för att förstå vad jag tidigare inte förstått. AIK Dam kommer från och med i morgon att vara en del av mitt supporterliv. Ja, helt enkelt en del av mitt liv.
Om Pippi Långstrump varit här så hade hon antagligen sagt exakt det jag nu säger: Jag är en supporter och det här är mitt liv, alltså är det ett supporterliv. Det är ett supporterliv som aldrig slutar att förvåna. Ett supporterliv som ger ständigt nya vänner, idéer och perspektiv. Hade någon sagt till mig i somras att jag lördagen den 21 september 2012, klockan 12.30, skulle stå på Ritorps kylslagna träläktare med gnagarhjärtat i halsgropen och bångusballen i byxan hade jag himlat med ögonen och knackat på skallen. Är du full människa?
* * *
Vad vet en man i sina bästa år om framtiden? Vad vet han om vad morgondagen döljer i sin svettiga suspensoar? Inte ett pillekvitt.
* * *
Det fanns dagar då jag tvivlade på allt det jag sagt, allt det jag ville nå. Man tror man kan räkna ut hur allt ska bli. Men man får allt ha en jävla tur och ett spel som är stämt i dur. Och inte minst, mina vänner, en hygglig fantasi. Det som från början var en crazy tanke, en vild idé i en försäsongsrusig hjärna, blev i och med gårdagens vinst en oåterkallelig livsuppgift. Ty trots fyra mål i baken i Neapel gick jag sent omsider och la mig som en vinnare. Tacka AIK Dam och Prozac för det! Hädanefter är jag inte bara säsongare på Hovet, jag är säsongare på Ritorp också. Och gnagarna ska veta att när Boris har en uppgift så tar han den på allvar. Det är ja eller nej, svart eller gult och däremellan ingen gråzon.
* * *
Inför morgondagens debut är jag laddad om än en smula nervös.
Jag är ärligt talat lite rädd för vad den här premiären ska göra med mig. Som stadgad och ständigt trogen sambo och småbarnsfar har jag nästan glömt vad nyförälskelsen kan göra med mig. Tänk om jag blir kär och galen. Tänk om jag blir så upp till öronen betuttad i detta AIK att jag helt tappar fattningen och börjar sjunga mina bästa Lundell-versioner mitt i matchen. Det får inte hända. Jag måste tvinga mig till självbehärskning och inre lugn. Mitt mantra för dagen blir därför detta: En inställd spelning är också en spelning. Men jävlar, jag är laddad!
* * *
Hon går förbi här som en doft av hopp
Som ett tåg på en nattlig station
Som ett rop i en gränd, för en förlorad vän
Som en ny religion... ULF LUNDELL
2 kommentarer:
Jag vet då inte vem du är eller hur tusan jag hamnade här, men en sann stjärna verkar du vara. Länge leve bacon brynarN!
Jag vet nog inte heller riktigt vem jag är eller hur tusan jag hamnade här. Men tack ska du ha och välkommen åter!
Skicka en kommentar