Brunett-Balle diggar Kinch och laddar fett

Det bor en Boris i mitt blod. Han är laddad och tänd. Det bor en Boris i mitt blod. Han är taggad och spänd.

Jag har fortfarande inte riktigt bestämt mig för om det är en bra idé att börja blogga igen men jag ska göra ett tappert försök, tänker jag och smattrar på tangentbordet likt en annan Brunett-Balle.

Jag rivstartar med ett osammanhängande inlägg om Dicken, ditten och datten.

Låt oss börja med med en slags orgasm.

Ååh, jag säger som Micke Renberg: Åååh, vad det är sköönt med hockey. Ååh, vad bra det känns. Åååh, Chris, ser du så fint de spelar, åååååååååh.

Va är det frågan om...? Har samtliga svenska kommentatorer gått i Wikegårds gap-och-skrik-skola? Herregud.

Man nyårslovar familjen att man INTE ska skrika, gapa, vråla och skråla mitt i natten. Man lovar att inte väcka den sambo som sover. Man håller sitt löfte och man kniper som värsta lösmagen en varm och svettig dag i juni - i Vadstena! - och man sitter där i soffan och lider, ja, man lider sig igenom en junisfjunismatch, och man håller alltså käften fastän man inget hellre vill än att släppa loss och släppa lös, och vad händer? Vad händer? Chris (hur kan man heta Chris?) och Fjantiga Renberg gapar och tjuter som vore de två brunstiga jag vet inte vad en erotisk kväll i Calgary. Kramas och bär sig åt.

Man blir mållös.

Men det blir inte Sanny Lindström. Nänänä, inte Sanny inte. Han njuter av att höra två vuxna karlar bära sig åt i en svettig studio bortom Atlanten. Så till den milda grad att han känner sig manad att hylla gaphalsarna via twitter.

Dessa twittrande hockeyspelare. Ett kapitel för sig. För att inte tala om Fahlander. Vilken soppa! Vilken sopa!

Dicken gör en bra mycket bättre säsong än i fjol. Finns inte så mycket mer att säga om den staken.

Dicken II finns det mer att säga om. Men jag passar. Nöjer mig med ett antagande: Heter man Dick Axelsson får man kanske räkna med att folk hakar upp sig på ens kroppsdelar.

Datten så: AIK-Brynäs i morgon. Redan klockan 17 släpps pucken på Hovet. Veteranmatch står på programmet. Fett upphetsande naturligtvis. Jag går dit enbart för att få höra Lasse Kinch och Ankan Parmström kommentera spektaklet. Lasse Kinch. Snacka om att man saknat honom alltså. Det var kanske inte bättre förr men det var mer kinchy. Åååå vad bra det kändes då.

Edit 19:44
Vem kunde ana att en underskattad schlagerdonna kunde inspirera till ett sådant stordåd? Jag är tillbaka på banan! Tacka Anna Book för det.