Tougher than the rest

Jag gjorde idag ett seriöst försök att medelst heldagsbesök på Ritorp stilla min hockeyabstinens. Det gick både bra och mindre bra.

Först spelade AIK J18 oavgjort, 3-3, mot finska Espoo. Därefter följde AIK J20 upp med att torska mot HV71 med 4-6. Resultaten speglade händelserna på isen men var, åtminstone sedda ur mitt perspektiv, just denna dag av sekundär betydelse. Jag åkte till Ritorp för att få se hockey och hockey fick jag se. Och det var kul att se AIK igen. Det var kul att träffa fler som är som jag. Hängivna hockeygnagare som med glädje och entusiasm ägnar en solig och varm sommarlördag åt att frysa häcken av sig i en iskall ishall. Kaffet smakade kaffe, mazarinerna tog slut, AIK gjorde mål i PP och min vän Eddie lyckades filma ett mål. Mycket mer än så kan man inte begära.

På vägen hem lyssnade jag på Bruce Springsteens Tunnel of love och som vanligt efter att ha sett Gnaget verkade varenda sångtitel handla om AIK. Ain't got you fick mig att att tänka på Viktor Fasth och hur jobbigt det skulle ha varit om han inte blivit kvar. One step up fick mig att tänka på när vi tog steget upp. Walk like a man fick mig att tänka på alla briljanta junisar fjunisar som så sakteliga närmar sig A-laget. (Mattias Janmark är helt fantastisk!) Cautious man fick mig att tänka på Roger Melin. Och Brilliant disguise fick mig faktiskt lite självgott att tänka på mig själv och den boriska sidan av min personality.

Nåja. Nu är det lördag kväll och jag kan inte tänka mig något mer passande än att avsluta denna av hockey packade och lite puckade AIK-dag med en väl vald Springsteen-låt. Den är givetvis hämtad från det för inlägget aktuella albumet och jag tror faktiskt att den just ikväll handlar om alla oss hockeygnagare som besökte Ritorp tidigare idag. Vi och några till är helt enkelt lite tuffare än resten.