Vi är AIK-supportrar

AIK besegrade Sundsvall i hemmapremiären och naturligtvis var vi på plats. Så klart att vi var på plats.

* * *

Egentligen skulle jag inte sitta här och blogga om hockey ikväll. Egentligen skulle jag packa och jobba och städa och gud vet allt vad en man måste göra. Men ni vet vad man brukar säga: A man's gotta do what a man's gotta do.

* * *

Jag vet att jag så sent som i morse skrev att jag med största sannolikhet skulle missa lördagskvällens match mot Sundsvall på Ritorp. Man skriver så mycket. Klart som fan att grabben och jag drog till Ritorp redan ikväll. Klart som korvspad att vi laddade inför söndagens toppmatch mot Leksand med att se två härliga perioder hemmapremiär i Riksserien mellan Svenska Mästarna AIK och nykomlingarna från Sundsvall. För som Lille C sa till mig i bilen strax efter att vi lämnat Blåsut omkring 18: "Vi är AIK-supportrar, pappa."

Vi är AIK-supportrar. Vi håller på AIK. Linnéa Bäckman är vår hjälte nummer 1 och på Ritorp är vi hemma. Punkt.

Vi fick se ett AIK som var överlägset. Spelmässigt var det egentligen bara ett lag på isen. Men Sundsvall hade en keeper av klass. Maria Ormberg heter hon. Ormberg gjorde det mesta rätt i matchen. Hon såg på egen hand till att Lisa Johansson m.fl. förblev mållösa långt in i andra perioden. Just som jag satt och tänkte på Ormen av Stig Dagerman och den primitiva urångesten som uppstår när en målvakt i motståndarlaget förvandlar sig själv till en vägg blev Ormberg mänsklig. Lisa Johansson - vem annars - gjorde det förlösande första målet i PP. Därefter blev det paus och vi åkte hem.

Because a boy's gotta do what a boy's gotta do. Det gick lätt att somna efter två perioder kvällshockey. I morgon tar vi nya tag.

* * *

Jag kan ärligt säga att jag aldrig känt större glädje som AIK-supporter än jag känner sedan jag började följa AIK:s hockeydamer.

Den uppskattning som spelare och ledare visar oss supportrar gör mig närmast generad. Linnéa Bäckman gav oss signerade klubbor och handskar från guldsäsongen 2012/13. Spelare och ledare skickar uppskattande kommentarer på Twitter. Jag har följt laget i lite mer än en säsong men bemöts som en trogen och viktig supporter. Det är jag som ska tacka för underhållningen, inte AIK:s spelare och ledare.

Ni gav mig och min son ett SM-guld på Hovet. Det kommer vi aldrig att glömma.

* * *

Vi ger AIK det stöd vi mäktar med, en bråkdel av vad damhockeyn förtjänar. Vi ser de matcher vi kan se och vi samlar på drömmar av guld. Jag tänker att en dag ska damhockeyn och dess utövare mötas av lika stor respekt som de ger sina supportrar.

Jag önskar att fler upptäckte det Prozac fick mig att upptäcka för lite drygt ett år sedan. Jag önskar att fler gnagare skulle ta med sig ungarna till Ritorp och låta dem uppleva AIK. Riksserien och Sveriges bästa hockeylag. Fördomsfritt och förutsättningslöst.

* * *

För Lille C finns det bara AIK.
Inte AIK Herr eller AIK Dam.
Bara Allmänna Idrottsklubben.
Det är förresten inte så bara.

Edit:
Mats Bekkevold uppmärksammade mig på att Maria Ormberg inte alls heter Ormberg utan Omberg. Min långsökta koppling till ett litterärt verk (som jag i ärlighetens namn inte ens har läst) ter sig därmed inte bara långsökt utan dessutom fullständigt absurd. Det kan även tyckas en smula komiskt att jag i en text där jag önskar att damhockeyspelare ska bemötas med respekt inte har vett nog att benämna en duktig motståndarmålvakt vid hennes riktiga namn. Jag ber naturligtvis om ursäkt för denna klantighet och konstaterar, som så många gånger förr, ödmjukt att: Även Boris har fläckar.