Framåt stolta AIK

De La Rose igår, Rosén idag. Vem gör min kväll i morgon, Tomas Ros?

Vi var sämre än Väsby i förrgår. Ikväll var vi bättre än Skellefteå. Det blev AIK mot Joacim Eriksson i tredje perioden och efter 15 minuter utan mål förstod jag varför SAIK-spelarna och deras fans tjattrat om Eriksson hela säsongen. De säger att  han är minst lika bra som Viktor Fasth och visst är Pukkplokks-Jokke duktig. Precis som Fasth har han förmågan att spika igen när matcherna står och väger och är på väg att väga över till fördel för motståndarlaget. Precis som Fasth är han mänsklig. Inte ens en glimrande keeper kan hindra ett lokomotiv. Inte ens Fasth. Inte ens Eriksson.

Tuff, tuff, tuff lät det när tåget gick och när Gnaget spelade som på räls och såg laget köra över jaget.

Josh MacNevin har gett mig gråa hår under säsongen. I slutspelet har han gått från bänkad till bättre än de flesta. Jag tycker han var bäst av alla på isen ikväll. Han gör ett jättemisstag som bäddar förr Skellefteås kvitteringsmål. Där blir han övermodig och straffas med en klockren höfttackling. Direkt efteråt såg han knäckt ut i båset. Ett par minuter senare var han dock tillbaka i spel. Och som han var tillbaka! Josh visade vägen matchen igenom genom att våga, våga, våga och lita på sig själv och sin förmåga till 100 procent. Med mod och vilja, kunnande och hjärta klev han fram när det behövdes som allra mest. Jag blev imponerad av MacNevin ikväll. Det var länge sedan jag såg en enskild AIK-spelare ta så stort ansvar på isen. Josh om någon förtjänade den här segern.

Det är 2-2 i matcher i en semifinalserie som är omöjlig att tippa. Jag trodde att AIK skulle vara bra ikväll men att Skellefteå ändå skulle bli för svåra. Ibland finns det inget skönare än att konstatera hur lite man egentligen vet.