En kärlekshistoria

Ropar man på farligheter så vet man att man snart har dem runt knuten. Roger Melin tyckte av okänd anledning att det var på tiden, och så var det med den friden.

Det är som med trollen. När man talar om dem så står Lasse Anrell i farstun. Tjattrar om ditten och datten och blandar ihop pelargoner med formationer. Shit, jag kommer att sakna Roger Melin. Han är antagligen den bästa och mest respekterade tränare som AIK haft under min tid som aktiv supporter. Bättre än Bendelin, listigare än Lahtinen. Jag har aldrig tvivlat på att Melin varit rätt man att leda AIK. Jag har under de här fyra säsongerna känt en stor respekt och beundran inför hans ledarstil. En stor tränare i en stor klubb.

Mina bästa minnen av Melin är de gånger jag mött honom på Hovet och Ritorp. I sällskap med min lille son har jag stött på Roger i korridorerna. Varje gång har han mött oss med ett leende. Första gången var i slutet av förra sommaren, inför comebacksäsongen i Elitserien. Lillpojken var inte två år fyllda men med gångavstånd till Hovet tänkte jag att vi kunde gå och kolla på en träning. Det blev succé direkt. Vi stod en bra stund och glodde på grabbarna genom plexit vid ena sarghörnan. Plötsligt pekar pojken ut mot  isen och utbrister: Pappa! Nej, det är inte pappa, skrattar jag. Det är ju Roger Melin. Varpå Melin tar ett par skär emot oss, knackar med klubban i plexiglaset och garvar.

Det blev en första träning som följdes av en andra och en tredje. Där och då föddes ett hockeyintresse som håller i sig sedan dess.

Det är de små sakerna som gör att man lär sig älska ett lag, en klubb, en sport och en tränare. När min son i går firade 3-årskalas, en dag för tidigt, med att se AIK och Richard Gynge ha målfest mot Timrå, gjorde han det som en jubilar. Det var pojkens tionde match på Hovet. Varje gång vi ser AIK på plats tillsammans, är han noga med att spana in AIK-båset. Där är Roger Melin, säger pojken och pekar. (Och sedan matchen mot Brynäs den 3/1 med tillägget: Han fick pucken i skallen!) Han kunde naturligtvis inte ha fått en bättre present än 8-2 och en magisk, gnagisk femmålsskytt. Att hans AIK dessutom grattade honom med en skylt på jumbotronen gjorde inte kalaset mindre värt att minnas.

Oavsett vad som ligger bakom Roger Melins beslut att göra slut så accepterar och respekterar jag det. Han har med sitt arbete i AIK för alltid gjort sig förtjänt av en plats i mitt gnagarhjärta. Jag kommer att minnas Melin för hans lugn och avslappnade humor, för hans tålamod och taktiska skicklighet. Men också för hans generallika pondus och tidiga timeouter. Mest av allt hoppas jag få minnas Roger Melin som den tränare som ledde AIK till klubbens första SM-guld i ishockey sedan den magiska våren 1984. Det vore ett både värdigt och märkvärdigt avslut på en fyra år lång kärlekshistoria.