Dag efter dag

Jag har varit på oväntat gott humör idag. Två derbytorskar till trots; Boris mötte onsdagen med ett leende på läpparna. I morse åkte jag kommunalt, som alltid stolt flashandes med min snyggaste AIK-väska över axeln. Jag mötte gårdare på tuben, finniga rookies med de senaste halsdukarna. Blåränderna går alltid ur och måste ständigt förnyas. En äldre man på sätet mittemot checkade min stil. Han sa inte: Vad är väl en derbyförlust eller två? Själv håller jag på Bajen. Men jag tänkte att han nog gärna hade velat säga ungefär så. Han såg så fruktansvärt sliten och trött ut. Just idag var han svag.

Mellan tio och tolv skrev jag en inte särskilt efterlängtad tenta. Det kändes som att det gick hyfsat. Med tanke på den något miserabla uppladdningen så får jag vara nöjd med prestationen. Två förlorade kvällar kan annars få den mest motiverade att tappa gnistan.

Eftermiddagen gick åt till jag vet inte vad. Jag plågade mig igenom ett par artiklar om gårdagens match. Det gav inte ett skit att läsa. Som rutinerad kvällstidningskonsument kan man nästan alltid lista ut på förhand hur rubrikerna kommer att se ut. Så också idag. Men man får ta det för vad det är. Och man måste ju inte köpa skräpet, om man inte vill. Trots de ständiga överdrifterna händer det att jag vill. Det är underhållningen och tidsfördrivet som lockar. Och så gillar jag att ta del av andras versioner av sanningen. Såg de där nissarna och proffstyckarna verkligen samma match som jag? Jaså, nähä, inte den här gången heller.

Modo borta i morgon och jag laddar redan för fulla muggar. Kaffe och kvällsinlägg kryddat med ett klassiskt tonartsbyte efter den boriska devisen: När oron i mitt hjärta gnager flyr jag till en värld av schlager. Alltid roar det någon, om inte andra mig.