Hej och hå, smurfar blå!

Det är gammal god tradition att blogga om Leksands IF här i borisgruvan. Det har emellertid blivit lite lite av den varan på sistone. Det ber jag om ursäkt för. Särskilt med tanke på att Leksand i allra högsta grad bidrog till att drömmen om Djurgårdens uttåg blev sann. Jag vill här och nu inleda med att rikta ett stort tack till Leksands IF. TACK! Med mitt stora tack avklarat en gång för alla övergår jag i sann svartgul anda till attack.

Det vankas träningsmatch i Norrtälje och ingen mindre klubb än Leksand står för motståndet. Man kan förstås tycka att det är en aning löjligt.

Jag menar, varför ska vi - stora, starka, stolta AIK - nedlåta oss till beblandning? Hela förfarandet får en som gnagare att känna sig som Zlatan. De är inte liksom på vår nivå. Men ändå. Låt oss vara storsinta och inbjudande. Låt oss klappa axel och bjuda mazarin. Och låt oss hoppas att Pelle Prestberg kommer till spel. Ärligt talat längtar jag redan till på lördag. Det blir en fin dag, en dag för att minnas den allsvenska tid som flytt.

Med Leksand är det nu så att jag aldrig kan tycka illa om den lilla. Dalaklubben med de stora ambitionerna som bygger sitt lag runt en Ryno.

Nej, det blir förstås inget återtåg i år heller. Men kanske i vår. Som initierade bedömare vet var det länge sedan knätofsar sågs slängda på tågperronger, länge sen tokiga masar övergick till att åka färja och ladda upp. Inga har drabbats så hårt av SJ:s förseningar som de stackars leksingarna. När andra snackar försäsong och back on track snackar den ena suparstjärnan efter den andra om att åka båt. Lifbåt. Till tonerna av lokala musikaliska under varvade med en och annan smurfhit från the good old 90's kastar de loss och hissar segel. Man unnar dem en fylla, några bärs på tax free, jordnötter.

Det är nånting med Leksand som väcker lustar till liv. Jag kan inte riktigt ta på vad det är. Kanske har det med deras (mas)ochistiska tendenser att göra. Låt piskan vinna, Perra!