Que sera sera (Vi håller på AIK)

Jag har en kompis som heter Roger men kallas Runken och han är förutom hårdkokt gnagare en friskus utav rang. Han löper, cyklar, simmar och stakar sig fram dag efter dag, år efter år. Runken kämpar och sliter och ger aldrig upp. Förutom ibland. En gång fick han till exempel så många punkteringar under en och samma vätternrunda att han fann sig tvingad att kasta in handduken. En annan gång bröt han en stav strax efter Mångsbodarna, bara för att därefter bli påkörd och sänkt av en i panik plogande kines.

Alla som någon gång gett upp en vätternrunda eller ett vasalopp vet vad det innebär: Man får åka loserbuss.

Loserbussen plockar upp folk som av en eller annan anledning brutit ihop längs vägen. Loserbussen utgör därmed både samlingsplats och hjälpinsats för losers av alla de slag. Den vältränade atleten som stött på oväntat hinder får finna sig i att dela säte med den glada amatören som tagit en rövare och hoppats på flyt. I den fruktade loserbussen sitter förlorarna med cykelhjälmar och skidmössor på. Klappret som uppstår när svettiga cykelskor och skidpjäxor möter bussens hårda golv är omisskännligt. Har man en gång åkt loserbuss vill man aldrig göra det igen. Har man aldrig åkt loserbuss vet man inte vad man haft lyckan att klara sig undan.

I lördags kväll klev jag ombord på mitt livs värsta loserbuss. Slagen och sänkt, besegrad och besviken.

~ ~ ~

AIK kom till Skellefteå med förhoppningar om final. Vi som tog bussen upp från Stockholm likaså. Men Gnaget kom egentligen aldrig riktigt nära. AIK räckte inte till den här gången. Skellefteå vann tämligen klart och jag tycker att de gjorde det fullkomligt rättvist. Sett till hela matchserien så var det ett lag som stod ut och det var tyvärr inte AIK. All respekt och hatten av till Skellefteå. Men också - och framförallt - all respekt och största tack till AIK.

Mitt älskade AIK. Vårt älskade AIK. Spelare, ledare och supportrar tackade varandra efter förlusten och det kändes värdigt och fint att vara på plats. Stort på alla sätt. Roger Melin med flera lämnar nu klubben och går vidare med sina liv och karriärer. Jag önskar dem alla lycka till. Vi som stod vid sidan om, vi som står vid sidan om, som stöttar och sjunger och som lämnade Skellefteå med tomma blickar men stolta hjärtan, vi blir kvar. Det är vi som har varit, som är och förblir Allmänna Idrottsklubben.

En dag som denna tänker jag särskilt på Eddie the Kolsäck, min vän och kumpan sedan försäsongen 2010. Jag tänker på den där Mary, som fick mig att planera om påsken och byta baconbryneri i Blåsut mot bussbryderi i Byske. Jag tänker på Prozac, som precis som en annan är alldeles för rutinerad och raffinerad för att inte komma ihåg att ta med sig både tandborste och tandkräm från bussen till arenan. Och jag tänker förstås på Greken. The one and only. Bussen till Byske var packad och klar och Greken var som bussen.

Naturligtvis tänker jag också på farsan Baloo och min lille grabb. Säsongen är över men snart kommer det en ny. Tre generationer hockeygnagare ser fram emot nya matcher, mazariner och mål.

Jag vill även skicka en hälsning ca 80 mil norrut. I Skellefteå mötte jag Plissken. Till dig gick mina tankar när jag tidigt igår morse tog vägen hem från tunnelbanan förbi Hovet. Jag tror att jag förlorade en finalbiljett men vann en vän. Que sera sera...



När jag var blott en liten grabb
fråga jag farsan; vad ska jag bli
Kommer jag bli snygg, smart och subtil
Farsan sa fördomsfri:

Que sera sera
Vi håller på AIK
Du går den väg du vill gå
Que sera sera
Vi är AIK

När jag var ung så blev jag kär
Jag fråga gumman; hur ska det gå
Finns det regnbågar, dag efter dag
Gumman min sa som så:

Que sera sera
Vi håller på AIK
Vi går den väg vi vill gå
Que sera sera
Vi är AIK

Nu har jag mig en liten grabb
Han frågar farsan; hur ska det bli
Kommer jag bli snygg, smart och subtil
Jag svarar fördomsfri:

Que sera sera
Vi håller på AIK
Du går den väg du vill gå
Que sera sera
Vi är AIK