AIK - IFK Bacon 1-1

Att se AIK lira boll är nästan alltid lika spännande som att se AIK lira puck. Skillnaden ligger i att fotbollen är relativt händelsefattig medan hockeyn är ständigt händelserik. För en annan innebär och kräver detta en mental omprogrammering. På Råsunda måste jag förstå tjusingen i att sitta och vänta och vänta och vänta på något gott. På Hovet måste jag ständigt vara på hugget för att inte missa ett endaste skott. Var sport har sin tjusning men det vore lögn att påstå att allsvensk fotboll generellt gör mig lika glad i hjärtat som elitseriehockey. Det är för lite action helt enkelt. Åtminstone på planen. Vid sidan om är intresset som bekant brinnande och hett.

Till Råsunda går jag uteslutande för att se AIK. Till Hovet går jag för att se AIK - och hockey. Klasskillnaden är, sett ur ett internationellt jämförandeperspektiv, milsvid. Allsvenskan är kass, Elitserien vass.

Jag har sett och ser alldeles för mycket internationell fotboll, inte minst engelsk, både på teve och live, för att verkligen uppskatta den allsvenska varianten av spelet. En fotbollsmatch mellan t.ex. Gefle och Örebro ger mig ungefär lika hög puls som en division 2-match i hockey. Inte desto mindre dunkar och slår gnagarhjärtat mitt lika hårt för AIK:s fotbollslag som för AIK:s hockeydito. Men jag har med åren fått något lättare att hantera en förlust i fotboll än en förlust i hockey. Vanligtvis skakar jag av mig en torsk genom att hänvisa till det dåliga spelet. Vi var ju ändå inte värda att vinna. Vi lirar ju som krattor, och så vidare. Allt för att invagga mig i lögnen att fotbollsresultaten egentligen inte spelar någon roll. Vilket de naturligtvis gör, oavsett vad hjärnan söker intala hjärtat.

Igår såg jag AIK spela oavgjort mot IFK Göteborg i en medioker match med få vassa målchanser. Efter Engbloms otroligt vackra mål hade AIK trepoängaren som i en liten ask. Men det var en ask som på stopptid förvandlades till en vask. Med mindre än 30 sekunder kvar schabblade Turina och segern gled oss bokststavligt talat ur händerna. Surt, sa räven. Ont, sa näven, som Greken sin vana trogen drämde i en ledstång. Själv tog jag som vanligt poängtappet med ro om än viss oro. Jag klagade och gnällde över det taffliga spelet. Jag surade över avsaknaden av Tjernström på mitten. Hur många gånger tappade inte Helgi bollen på egen planhalva sedan han pressats och stressats av två gånger Glenn? Hur många gånger vek inte Gnaget ner sig i kamper på mittplan?

AIK var faktiskt riktigt dåliga. Borges som var så bra i Kalmar senast var i princip osynlig. Atakora försökte och försökte men det är svårt att lyckas när man saknar förmågan. Inläggen hamnade allt som oftast åt helvete fel. Var de inte för långa så var de för korta. Vad hände med lagom är bäst? Nåja, han prickade ju rätt en gång i alla fall. Det höll på att räcka till seger. Mutumba skakade som alltid rumpan men kreativiteten och effektiviteten höll uppfinnarklass de la Sumpan. Inte ens Milosevic uppträdde elegant. Förutom Backman var det få som var bra. Inhopparen Engblom förstås, som med lite flyt hade kunnat göra inte bara ett utan två drömmål. Men i övrigt? Nä, ingen annan utmärkte sig i positiv bemärkelse.

Som så ofta när det kickas allsvenskt så var det sällan som många passingar gick fram i följd. Borträknat sidledsfjösare fram och tillbaka i backlinjen gick bollen aldrig som på snöre. Det var mest långa bollar på Bengt och hoppa och hoppas på medstuds. Förutom när Turina dundrade på från eget straffområde förstås. Då hamnade bollen sju gånger av tio på läktaren. Jag fick Hedman-vibbar igen. Vid varje hörna för Göteborg frammanade jag minnet av en inboxad boll i krysset, minns inte vilket år det var. När Turina sedan gav bort två poäng i slutminuten var det Daniel "Rembrandt" Andersson som gjorde sig påmind: Halmstad hemma 2001. Två tavlor som för min del fortfarande får symbolisera hela den säsongen. Alla som minns sluttabellen förstår nog vad jag menar.

Efter matchen spekulerades det i huruvida Ivan, likt guldhjälten Ljung i Malmö 1992,  haft tvål i handskarna eller ej. I samråd med mig själv kom jag fram till att bollen just denna kväll måste ha varit inrullad i bacon. Fett hal som en ål.

~ ~ ~

Förr i tiden hade jag alltid säsongskort på Råsunda. Jag pendlade mellan norra, övre östra och norra igen. Det var innan mina vänner och sedermera även jag själv fick barn och började gå på södra och familjeläktaren. Numera vinkar jag alltid till Gnagis.

Sedan ett par år tillbaka ser jag närmast uteslutande (exklusive derbyn) AIK lira boll från södras mellersta skikt. Oftast slipper man få en pelare i fejan men det händer att man är sent ute och får finna sig i delvis skymd sikt. Tämligen värdelöst om någon frågar mig. Inte ett dugg charmigt. För inte nog med att man tvingas höra motståndarklackens trummande och sjungande, dessutom missar man en tiondel av planen.

Just så blev det för min del igår. Jag kom sent till Råsunda. Tuben stod still vid Fridhemsplan och tiden rann iväg. Fem minuter före matchstart äntrade jag arenan.

Min matchbiljett är ett stycke humor för sig. Fördelen med att vara innehavare av ett säsongskort är ju inte bara att man slipper köpa lösbiljetter. Dessutom vet man vilken läktare man är hänvisad till. I vändkorset igår uppmärksammade en vänlig kvinna i luckan mig på att min biljett, inköpt vid Globen för ett par dagar sedan, endast gällde på sektion 431. Det vill säga på bortasektionen! Nu fick jag efter viss halvkul förvirring komma in på min hemmaläktare till slut (polisen som stod intill bara skrattade när jag, iklädd min svartgula halsduk från 1983, föreslog att de skulle lotsa mig genom avspärrningar och grindar in till Blowit-klacken). I fortsättningen tänker jag köpa mina biljetter via ticnet. Alternativt noga kolla vad det står på biljetten som jag får i min hand.

Från det ena till det andra så vägs nackdelarna med att sitta på södra upp av det goda sällskapet. På södra sitter vi som lägger grunden för gnagarsläktets fortlevnad. AIK-familjen är mäktig och stor som ni vet.

~ ~ ~

Närmast väntar Syrianska borta på seriens gästvänligaste arena. Det blir en dag i soffan.