Lättscoutade Luleå...

Efter två säsonger i smörserien har jag äntligen fattat grejen. Det är när Luleå Hockey och AIK gör upp på isen som det händer.

Det är när Luleå och AIK åker skridskor och åker skridskor och åker skridskor som hockeyn blir så där sprudlande och fenomenal som bara hockeyn kan bli. Det finns inget annat spel som väcker sådana känslor till liv. Det finns ingen annan idrott som får mig så vårkåt och sugen och allmänt upplivad. När man ser Luleå och AIK åka, åka, åka och byta, åka, åka, råka skjuta nån gång och byta vill man bara knulla hela världen. Ni får ursäkta mitt lite grova språk, men om ni nån gång sett Luleå och AIK bjuda upp varandra till dans så tror jag att ni förstår vad jag menar. Det är inte bara energi, det är eufori!

Och man förstår vad Wikegård och andra limpsaxar menar när de snackar om att Elitserien är en del av underhållningsbranschen. När man ser Luleå och AIK. När festen fortsätter.

För ett par månader sedan funderade jag på att börja bojkotta alla hemmamatcher mot Luleå. (Det var för övrigt långt före alla s.k. fotbollsgnagare bestämde sig för att bojkotta alla hemmamatcher i hockey förutom kvartsfinalerna mot Luleå.) Det var naturligtvis inte för att jag inte ville se matcherna som jag planerade min bojkott, nej nej. Det var för att jag inte visste var jag skulle ta vägen med alla pulserande känslor som matcherna väckte. Att sitta på Hovet och se AIK-Luleå åka, åka, åka men aldrig nånsin tråka sätter igång saker i en hockeypuckad gnagares kropp som är svåra att förklara i ord. Men tänk er själva att sitta på en trång läktare med en hård klase bananer i skrevet. Ungefär så. Det håller inte i längden.

Nu ser jag trots allt och ändå fram emot en lustig, mustig och pustig kvartsfinalserie. Dagens bortamatch ser jag i soffan, med toarullen på bordet och ett iskallt glas vatten i näven. Man vet aldrig när man behöver kyla ner sig eller skaka loss.

Det är Rönnken, Bulan, Roger och jag. Alltid lika redo.